fredag, april 01, 2011

The Beatles någorlunda alternativa Topp 10


Det är vår i luften. Eller det borde i alla fall vara vår i luften. Det här innebär, oavsett väder, att jag vill lyssna på Liverpoolgruppen The Beatles. Just idag tycks Rain närmare till hands än Here Comes The Sun. Jag har, oavsett väder, bestämt mig för att göra en lista på några favoritlåtar som kanske inte spelas på samtliga nostalgikanaler på radion.

Att A Hard Day´s Night, We Can Work It Out, Strawberry Fields Forever, Hey Jude och Something är fantastiska har ni förhoppningsvis redan förstått. Men här är tio andra som faktiskt är minst lika bra. I morgon ser listan förmodligen helt annorlunda ut. Och någon gång ska jag lista de 87 låtarna som ligger elva. Men just idag, just här, just nu, är detta The Beatles tio bästa låtar.

1 Helter Skelter, 1968
I versionen på The White Album är Helter Skelter en kakafoni. Antitesen till vad Paul McCartney orättvist förknippas med (Yesterday, Michelle och Let It Be). På arkivgrävningen Anthology 3 är Helter Skelter en blues, en skallerorm som väntar i skuggan. Den bevisar att The Beatles faktiskt är precis så coola som vissa envist försöker predika. Från Anthology 3

2 It Won´t Be Long, 1963
John Lennon är euforisk. 00:00, rakt in i refrängen. 00:15, första versen. 00:27, andra refrängen. Varför är han så otålig? It won´t be long, yeah (yeah) yeah (yeah) yeah (yeah), ´til I belong to you. Hans tjej är på väg hem. Allt yeah-skrikande användes även med framgång på singeln She Loves You och dess baksida I´ll Get You. Amatörer lånar, genier stjäl från sig själva. Från With The Beatles

3 Don´t Bother Me, 1963
Det här var den första låten George Harrison skrev på egen hand. The Beatles-hysterin har knappt mer än börjat och han vill redan bli lämnad i fred. Lägg till detta en skönt haltande latinorytm och ett typiskt tidigt solo från kompositören själv och ni har en charmigt bitter popgrimas på två och en halv minut. Varför är han arg? Hans tjej har stuckit. Inte konstigt att han vill bli lämnad i fred. Från With The Beatles

4 Hey Bulldog, 1968
Tar man riffet från Lee Dorseys ess Get Out Of My Life, Woman går det inte att misslyckas. Det gjorde man inte heller. Dessutom en underbart bubblig McCartney-bas, Harrisons fussade gitarr, Lennons pianodunk, Starrs dundrande trummor och en obegriplig text. Vad mer kan man begära? Gömdes bort på bandets minst nödvändiga skiva. Från Yellow Submarine

5 Got To Get You Into My Life, 1966
Handlar den om kärlek? Lennon menade att McCartney egentligen sjöng om LSD. Han hade nästan rätt. It´s a song about pot, actually, har McCartney förtydligat. Det är utöver detta en hyllning till låtskrivatrion Holland/Dozier/Holland och skivbolaget Motown. Låten drivs huvudsakligen av de monotona trummorna och den likaledes minimalistiska basen som backas upp av trumpet och saxofon. Harrisons gitarrsolo hinner knappt börja innan det är slut. Från Revolver

6 If I Fell, 1964
En låt som, inser man, helt saknar traditionell struktur. Vad är vers? Vad är refräng? Finns det ett stick? Oavsett vilket är det en av Lennons allra vackraste ballader. McCartneys körande pendlar mellan att sjunga unisont och i stämma. Och hur många gånger jag än lyssnar kan jag inte förstå hur det är konstruerat. Först är det bara Lennon med gitarr och sång i en slags vers och sen är det samma melodislinga om och om igen. Svindlande vackert. Från A Hard Day´s Night

7 It´s Getting Better, 1967
Om vi ska bortse från de allra mest uppenbara låtarna på en sådan här lista borde man kanske börja med att hoppa över Sgt Pepper. Men It´s Getting Better har ändå hamnat lite vid sidan av – det var t ex först på sin senaste världsturné McCartney spelade den live. Refrängen brukar något stereotypt användas som bevis på Lennon/McCartneys olika personligheter. Optimisten McCartneys I have to admit it´s getting better motargumenteras av pessimisten Lennons it can´t get no worse. Riktigt så enkelt var det kanske inte, även om det är en bra refräng. Och jävlar vilken basgång. Från Sergeant Pepper´s Lonely Hearts Club Band

8 You´re Going To Lose That Girl, 1965
Jag gillar Lennons bitska sång och de snygga falsetthoppen. Att McCartney och Harrison sjunger sina stämmor såhärsnorigtbra har jag heller inget emot. Ringo gör dessutom sitt livs bongoinsats. Den här låten har aldrig behandlats som något annat än utfyllnad av världens samlade Beatlesnördar. Säkert inte heller av bandet själva. Den förtjänar bättre. Från Help!

9 Octopus´s Garden, 1969
Bandet hade aldrig klarat sig utan Ringo Starr. Han var den snälla farbrorn – redan som 24-åring - som var kittet mellan Lennon och McCartney. Hans trumspel – lyssna på Tomorrow Never Knows, A Day In The Life och Come Together – är fortfarande underskattat. Någon stor sångare och låtskrivare blir han däremot aldrig. Men ändå, jag blir alltid glad av bläckfiskträdgården. Ringo for president. Från Abbey Road

10 She´s A Woman, 1964
Denna borttappade singelbaksida till den betydligt mindre borttappade I Feel Fine är en av gruppens första experimentella inspelningar. Låten bygger mer på sitt sound än på låten. McCartneys svängiga bas kämpar mot Lennons huggande gitarr och Harrisons aviga solo. Starrs trummor är minimala längst ut till vänster. Han spelar dessutom något som heter chocalho – men nästan ingen cymbal. Om det stillastående svänget inte var så skönt skulle man kunna avfärda hela låten som ett enda mixningsexperiment. Från Past Masters Vol 1


Har du några egna lite mindre kända The Beatles-favoriter?

Läs mer om liknande:
Samtliga The Beatles-skivor släpptes remastrade 090909
Mer om de remastrade boxarna
It´s the bloody Beatles again

Läs mer om Revolver


Läs mer om The White Album


Om Paul McCartney


Paul McCartney för nybörjare

Om George Harrison

Samlingsskiva med George Harrison - Let It Roll

Philip Normans biografi Shout! rekommenderas

John Lennon minns sina första 30 år i lång intervju av Jann Wenner

Om Philip Normans stora John Lennon-biografi

Geoffrey Giulianos biografi Lennon In America rekommenderas inte

En bisats om Lennon

Motown fyller 50 år

The Four Tops sångare Levi Stubbs avled 2008

Sexiotalspop för nybörjare

The Beach Boys för nybörjare

Tages är fortfarande ett av Sveriges bästa band

Missa inte Eva Dozzis intressanta och välskrivna Jävla John

Etiketter:

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida