fredag, april 29, 2011

Eva Dozzis andra roman Pick Up nu som pocket

En cynisk skildring av moderna könsroller och män som försöker hantera sin halva – och den andra. En vacker skildring av den lika omöjliga som självklara kärleken. Människor som tvingar sig själva att bli vuxna. Människor som inte inser att de borde tvinga sig själva att bli vuxna. Om Eva Dozzi inte skrev med sådan språklig precision skulle Pick Up kunna bli en tung bok även till formen, men jag sträckläser.

Pelle Svärds relation till kvinnor är inte enkel. Han har fyllt trettio men vet inte hur man närmar sig, hur man pratar, hur man beter sig. När han kommer i kontakt med Charismatic Seduction, en förening som gör män (läs “män”) av osäkra killar – och här snackar vi den sortens män som använder Slitz som bibel, anammar han deras regelverk och visar sig ha talang.

Redan författarens debutroman Jävla John, för övrigt en av de bästa svenska debutromaner jag läst, visade upp en ytterst stilsäker penna med samma flyt i språket som har gjort t ex Nick Hornby till en världsangelägenhet. Pick Up besitter samma kvaliteér. Tyngden ligger inte i formen, utan i innehållet. Har man något att berätta behöver man inte krångla till det. Och något att berätta har onekligen Dozzi.

Men hon gör det inte enkelt för sig i sin andra bok. Det skulle kunnat bli en enda orgie i stereotypa karaktärer och förutsägbara intriger. Karaktärerna är högst levande och man känner för dem, i vissa fall även om man inte vill. Illusionen hon skapar håller hela vägen, kanske för att den ligger så nära en möjlig verklighet, och inte ens den sensemoral som växer fram stör. Moralkakan uteblir, Eva dömer ingen. Hon skildrar bara, både genom skratt och tårar. Jag var tvungen att ställa några frågor.

Hur valde du ämnet? Var dessa “föreningar” något du snubblade över eller var det verkligheten som kom ikapp en idé du redan hade?

Jag snubblade över en artikel i Svenskan och googlade sedan på de här seductionsajterna varvid håret raknade. I samma veva hörde jag en dokumentär i P1 om en “Pelle”-liknande kille som var helt frälst på pick-up, och kände att detta måste jag skriva om. En satir …. fast jag insåg att det skulle vara svårt att parodiera några som redan är så parodiska.

Med komediserier som t ex The Office och Curb Your Enthusiasm har det vuxit fram en form av komedi där man ibland inte vet om man vågar skratta eller borde gömma huvudet i kudden. I Pick Up finns ett flertal scener där man inte heller vet vilken väg man ska gå. Komedin och tragedin tangerar varandra. Hur medveten är du om den här balansgången när du skriver och hur får du läsaren att – förhoppningsvis – välja den känslomässiga sida du vill?

Jag vet inte om jag vill styra läsaren i någon viss riktning. Det beror ju på vad de själva har med sig. Jag älskar ju dessa tv-serier (också Extras som är i samma anda, liksom Mia & Klara och Sarah Silverman) och är förtjust i den här pinsamhetshumorn. Jag gillar väl att vrida mig i plågor i en kudde och att få läsarna att göra likadant, he he. Jag tror att man reagerar så starkt eftersom det komiska och det tragiska faktiskt ofta tangerar varandra i verkliga livet. Man vill gråta men ser samtidigt det hejdlöst roliga i situationen – iallafall efteråt. Vi har t ex bott i sommarstugan denna vinter och du skulle ha sett vissa scener i snöstorm på torrdasset när det var -25.

Eftersom det finns ett klart genusperspektiv i boken är en fråga oundviklig – tror du boken bedömts annorlunda om den varit skriven av en man?

Ja! Absolut. Allt bedöms annorlunda om man är man. Om jag varit man kanske folk hade jämfört mig med Nick Hornby eller någon annan humorist. Nu kan jag avfärdas som chick-lit (fast det är dick-lit) – eller som med Jävla John där vissa recensenter på allvar ansåg att det är “fan-fiction” – författarens drömmar om att ligga med John Lennon! Man vet inte om man ska skratta eller gråta där heller. Det är alltid lättare för en man att bli tagen på allvar och få respektfullt bemötande av t ex recensenter. Eller så ska man vara en jätteung, genialisk och svår brud. Helst också snygg.

Du nämnde Nick Hornby. Finns det några samtida författare du känner släktskap med?

Ja, honom (särskilt Om En Pojke och High Fidelity, och så finns det en scen i A Long Way Down (Fallhöjd) som jag skrattade åt så att jag höll på att kvävas i min baden-badenstol). Han är rolig och djup på samma gång. Jag är också en fan av Katarina Mazetti, några av hennes böcker är mycket bra. Grabben I Graven Bredvid är ett modernt, komiskt mästerverk anser jag (bra mycket bättre än filmen). Hon har också djup bakom stor komik, men de senaste två är inte lika bra. Jag har blivit jämförd med Ben Elton också, och de två jag har läst är jävligt kul, t ex Pop Corn, Hollywoodsatir om en Tarantino-liknande, vålddyrkande regissör som får smaka på sin egen medicin. PO Enquist är faktiskt en stor humorist i sina bästa stunder!

Men Sjöwall-Wahlöö är nog de som påverkat mig mest – jag läste deras dekalog om och om igen, började läsa dem redan som tolvåring 1969 då de fortfarande kom ut en gång om året och man fick vänta otåligt på nästa bok. Jag älskar deras stil, att blanda högt och lågt, komik med gravallvar, politiskt engagemang med närmast slapstick. Bra miljö, atmosfär, personteckning. Men även de ballade ur på slutet och blev tristare, mer pamflettartade. Sen är ju kvinnosynen hårresande märker man när man läser om dem. Även i Ed McBain (den idealiska kvinnan är underskön och stum! … kvinnor beskrivs genomgående som objekt … osv). Men det är den ju i de flesta äldre böcker, man får försöka överse. Jag läste en hel del Philip Roth som yngre och inspirerades, men honom och hans manliga/judiska amerikanska sexualångest orkar jag definitivt inte med nu.

Rent språkligt är du väldigt formsäker, trots att detta bara är dina andra roman. Är du en naturbegåvning eller ligger många års oläst skrivande i lådorna hemma?

Jag är en naturbegåvning. Språk ligger för mig, och jag har alltid läst kopiöst mycket. Kan inte leva om jag inte har en bok på gång. Men visst har jag alltid skrivit … dagböcker, sångtexter, sketcher, noveller. Jag påbörjade en roman för tio år sedan som jag inte hann fullfölja. Men Jävla John var det första jag försökte få publicerat.

Du har ett imponerande CV uppradat på bokens innerflik. Vad ska du ska bli när du blir stor?

Ha ha ha! Ja, jag har haft en oherrans massa skit- och slitjobb längs vägen (även diskare, och sånt som inte står där) och det är jag glad för! Det är just detta: erfarenheterna, själva livet (och läsandet, läsandet, läsandet) som är författarens utbildning. Jag har varit djupt föraktad som springschas och köksbiträde och även respekterad som chef. Jag tror det ger perspektiv och insikt i olika aspekter av vad det är att vara människa. Men svaret på frågan är: jag har alltid velat bli författare och i många år tänkte jag att om jag inte får ge ut åtminstone en bok innan jag dör så är mitt liv förspillt. Lite fånigt, men så är det. Nu väntar jag bara på att börja sälja utav helvete så att jag slipper ekonomisk ångest. Att få göra filmmanus av Pick Up vore också fint!

Läs mer om liknande:

Författarens debutroman Jävla John rekommenderas också

Värmande boktips för ljumma vårkvällar

Ed McBains polisserie imponerar

Ena halvan av Sjöwall/Wahlöö

Curb Your Enthusiasm rekommenderas

Philip Normans Beatlesbiografi Shout borde nämnas

En annan bra bok om John Lennon

The Beatles alternativa Topp 10

Fler musikbiografier, någon?

Fler historieböcker

John fortsätter tjäna pengar

Jag ville också ha glasögon!

Sextiotalspop för nybörjare

The Beach Boys - helvetet tur och retur

Tages är fortfarande ett av Sveriges bästa band

1968 var John Lennon med på The Rolling Stones Rock And Roll Circus

1969 släppte The Rolling Stones en ny klassisk liveskiva

Etiketter: , ,

tisdag, april 26, 2011

The Band la grunden till skäggrocken

Vissa saker hör ihop även om man inte tänker på det. Till exempel skägg och rock. Just nu är skäggrocken väldigt stor, många av oss väntar t ex på Fleet Foxes andra skäggrockskiva Helplessness Blues som släpps den tredje maj, och det kan vara läge att ta sig tillbaka till en punkt när skäggrocken bara var några fjun på en kind. Den började egentligen som en motreaktion på den psykedeliska rocken som var stor under andra halvan av sextiotalet. Tanken var att ta sig bort från solon och hög volym och koncentrera sig på att spela och sjunga tillsammans, snarare än mot varandra. Rockens rötter i country, blues och amerikansk folkmusik skulle synliggöras. Den här sortens musik kallas numera ofta också för americana.

Det var de fyra kanadensarna och en Arkansas-bonde i The Band som lade grunden för kombinationen rock/ansiktsbehåring. The Band var inte först med varken skägg eller rock, men de var först med skäggrock. Det var den oftats skägglöse gitarristen Robbie Robertson, nu aktuell med soloskivan How To Become Clairvoyant, som skrev de flesta av bandets klassiska skäggrocklåtar, men det var orgelfantomen Garth Hudson som gick i täten och tog skägget till rocken. Och just därför blev han den stora hjälten.

Pianisten Richard Manuel började redan på The Bands andra album 1969 odla skägg. Skivan döptes också på enklast möjliga sätt till just bara The Band för att så lite fokus som möjligt skulle stjälas från Manuels antydan till behåring. Tack vare detta ses den än idag som bandets bästa album. Låtar som The Night They Drove Old Dixie Down, Up On Cripple Creek, Whispering Pines, The Unfaithful Servant och King Harvest (Has Surely Come) kan möjligtvis också ha något med saken att göra. Trummisen Levon Helm var naturligtvis redan klar med sitt skägg, och på omslaget ställer han sig därför snett framför Manuel som för att säga ska det där föreställa ett skägg?

Basisten Rick Danko hade väldigt dålig skäggväxt och kom aldrig över sitt tillkortakommande. Detta komplex resulterade i att han redan på bandets första album Music From Big Pink skrev klassikern This Wheel´s On Fire tillsammans med vännen Bob Dylan för att försöka visa var skäggskåpet skulle stå. Dylans glesa skäggväxt finns förevigad på hans antiskäggrock-skiva Infidels som kom 1983. Levon Helm hade aldrig detta komplex. Därför kunde han, rakt från hjärtat, med sin släpiga sydstatsdialekt kommentera Hudsons yviga boogie woogie-skäggrockpiano-solo på Rag Mama Rag med orden Brother Garth, the master. Ain´t it easy when you know how? The Band gick ut hårt och deras två första skivor är deras bästa, men även Stage Fright och Northern Lights - Southern Cross förtjänar ett omnämnande. De är inte lika jämna, men höjdpunkter saknas inte.

Om ni vill veta hur skäggrocken mår idag rekommenderas varmt Band Of Horses och deras Infinite Arms som inte har samma sväng, men ändå bär skägg med den äran. Under tiden sitter Brother Garth vid sin älskade orgel och luktar på rockskägget.

The Band upplöstes långsamt i en härva av pengabråk, drogmissbruk och andra skäggrelaterade problem som kan vara svåra för män att hantera. När den skägglöse Rick Danko i konsertfilmen The Last Waltz sjunger från botten av sin ensamhet i It Makes No Difference är allt över. Konserten filmades 1976 och släpptes 1978 med Martin Scorsese som regissör och blev originaluppsättningens sista nattvard. Robbie Robertson säger i filmen att bandet fick sitt första jobb, av Ronnie Hawkins - det var därför de kallades The Hawks i sin barndom, med löftet I can´t pay you guys much, but I guarantee you more pussy than Frank Sinatra. Men vi vet att det inte var ”pussy” de var ute efter. Det var skägg.

Lyssna på Spotify: Music From Big Pink (1968), The Band (1969) och liveskivan Rock Of Ages (1972).

Läs mer om skäggrock:

Vad handlar låten The Night They Drove Old Dixie Down om?


The Band var med på det första rocktåget

Bob Dylan för nybörjare (OBS! Nästan bara utan skägg!)


Skäggrock för nybörjare

Country för nybörjare


Sextiotal för nybörjare

Neil Young var också med i The Lazt Waltz

Och Emmylou Harris

Och Mavis Staple från The Staple Singers

Tidig rapport om Fleet Foxes nya skiva

The Beach Boys sysslade också med skäggrock


Några andra favoriter från Kanada

Etiketter:

fredag, april 22, 2011

Paul Simons So Beautiful Or So What är finfin pop

Paul Simon at the Cornbury Oxford Music Festival 2008
I loved her the first time I saw her
I know that’s an old songwriting cliché
- Love And Hard Times
Paul Simons styrka som låtskrivare är de fjäderlätta melodierna och de lågmält filosofiska texterna, ibland med subtil humor. Den här gången har han valt att samarbeta med producenten Phil Ramone för första gången sedan 1975 års Still Crazy After All These Years, men det låter modernt med intressanta ljud och snyggt rytmiska upptempolåtar. Det finns ljud i bakgrunden som är svåra att identifiera. Det kan vara gitarrer körda genom någon sorts leksak, men också någon sorts syntar. Simon har till skillnad från många av sina samtida aldrig fullt omfamnat rollen som nostalgiobjekt och på sin elfte soloskiva sedan 1972 är han fortfarande nyfiket på väg framåt - han vill skapa, inte återskapa.

När Simon & Garfunkel splittrades 1970 bestämde han sig för att undervisa i låtskrivande på New Yorks universitet medan han funderade på vad han skulle göra näst. Då hade han redan fem år tidigare blivit utnämnd till den första av alla Nya Dylans. Bara att överleva det epitetet tyder onekligen på en viss talang. Simons samhällstillvända texter blandades med klassiskt melodisnickrande. Han föddes och växte upp i New York, samma stad som legendariska låtskrivarfabriken Brill Building huserade i.

Hans solokarriär är mycket mer än Simon & Garfunkel utan Garfunkel. De var mitt uppe i sin största succé när de gick skilda vägar och Simon har i intervjuer antytt att det kanske inte var det bästa av beslut att lägga av just då. Bridge Over Troubled Water var den första titel som låg etta både i England och USA som både singel och album samtidigt. I England blev det årets mest sålda skiva både 1970 och 71 och låg på förstaplatsen i sammanlagt 33 veckor. När duon splittrades var det inte pga att publiken svek. Paul har aldrig varit inblandad i några knarkskandaler eller gift sig med några tonåriga fotomodeller. Kanske är det därför han, trots miljoner och åter miljoner sålda skivor och en imponerande hög lägstanivå, konstigt nog har hamnat lite vid sidan av och än idag känns lite alternativ.

Simons musik har alltid varit på väg och särskilt på soloutflykterna Graceland (den afrikanska skivan 1986) och Rhythm Of The Saints (den sydamerikanska skivan 1990) använde han rytmer och instrument som få i väst hade hört innan. När han gjorde Graceland åkte han till Sydafrika och jobbade med lokala musiker. Detta var innan artister började plocka P1-poäng genom att åka dit och Simon har själv krasst konstaterat att skivbolaget förmodligen gick med på det för att hans två föregående skivor One Trick Pony och underskattade Hearts And Bones inte sålt som de förväntades göra. Hans insatser för att sprida det som väldigt generaliserat kallas världsmusik kan inte överskattas.

Vad är då So Beautiful Or So What för sort skiva? Om man jämför med den Brian Eno-producerade Sunrise är låtarna tydligare denna gång. De två första sångerna Getting Ready For Christmas Day och The Afterlife har den där drivande studsigheten som Simon är så bra på. Han har alltid varit bra på att skapa rytmer som melodierna kan dansa på.

Texterna är ett kapitel för sig. Paul kan med några få ord skapa bilder som säger något större än vad som tycks sägas. Man skrivs inte på näsan, snarare får man en lapp lagd i väskan när man inte tittar. Vissa krånglar till det för att dölja att de egentligen inte har något att säga, Simon gör tvärtom. Han säger bara det han behöver säga och vi får själva komma till insikten.

Paul Simon lär inte finna några nya fans med den här skivan och han använder det till sin fördel. Däremot lär de av oss som gillar honom hitta nya favoriter här, nya funderingar om livet och tiden vi befinner oss i. Och hans sätt att spela akustisk gitarr gör mig glad. Jag lyfter på hatten för en i höst 70-årig mästare.

Downtown Brooklyn
The pilgrim is passing a billboard
That catches his eye
It’s Jay-Z
He’s got a kid on each knee
He’s wearing clothes that he wants us to try

If every human on the planet and all the buildings on it
Should disappear
Would a zebra grazing in the African Savannah
Care enough to shed one zebra tear?

- Questions For The Angels

Lyssna på Spotify på några favoriter:

Paul Simon (1972), Graceland (1986) och underskattade Songs From The Capeman (1997)

Eller en fin samling sammansatt av undertecknad!

Eller en Simon & Garfunkel-samling nästan utan hits!

Besök Paul Simons hemsida där man bl a kan njuta av hans texter

Läs mer om liknande:

Paul Simon är Paul Simon oavsett sällskap

Simon & Garfunkel har gjort en väldigt bra liveskiva

Live From New York, 1967 är ett av många skivfynd

Sextiotalspop för nybörjare

Dokumentär om amerikansk folkmusik

Bob Dylan för nybörjare

Neil Young åldras också med värdighet, senaste Le Noise är riktigt bra

Fyra musikbiografier, varav två om artister som förknippas med New York

Punkbiografin Please Kill Me utspelas också i New York

Mavis Staples har också passerat trettio och gjorde förra året You Are Not Alone

"Världsmusik" och fler löjliga namn på musikstilar

Läs mer om liveskivor (James Brown, The Who, Johnny Cash, Iron Maiden, Neil Young, Led Zeppelin, AC/DC, Elvis Presley, Bruce Springsteen, Nina Simone, Aretha Franklin)

Texten publicerades ursprungligen i Smålandsposten i en kortare version.

Etiketter:

måndag, april 18, 2011

Jennie Abrahamson, 2011-års svenska skiva?



Sverige är ett litet land med en homogen kritikerkår som lydigt hyllar en handfull artister åt gången. De senaste åren har Håkan Hellström, Robyn, Kent, Kleerup och Lykke Li dominerat. Robyn och Lykke Li har även fått gensvar utomlands, även om de kanske inte är fullt så U2-stora som svensk media gärna vill ge sken av.
Hard To Come By är en av årets bästa låtar i min värld. Den ligger som spår nummer tre och redan innan dess har jag däckats av snyggt arrangerade Wolf Hour. Arrangemangen är genomgående väldigt detaljerade och välarbetade utan att för den skulle bli plottriga eller överarbetade. Det är modernt utan att haka på trender och det är fullt av snygga detaljera. Särskilt körarrangemangen tar tid på sig att veckla ut sig. Man anar att det har lagts tid på små detaljer som måste ges tid och inte nädvändigtvis inte hoppar upp och biter en på näsan första gången man lyssnar. Man hittar ständigt nya detaljer i musiken. Jennie har, bortsett från att hon nu hunnit fram till sin tredje soloskiva, lång erfarenhet som kompmusiker och har bl a turnérat med Ane Brun. Det här är uppenbart en skiva gjord av någon som är säker på sitt uttryck och vet vad hon vill.

Under lyssningen kommer jag att tänka på Kate Bush och Regina Spektor. Abrahamson låter inte nödvändigtvis som dessa två, men det finns en liknande attityd i sättet att närma sig musiken och en lekfullhet och avighet som gör att det inte blir för lalligt och lätttuggat. Det finns också en tydlig parallell i sättet att fylla musiken med detaljer som lyssnaren kanske inte märker vid första mötet.

Give It Up
börjar stillsamt och växer långsamt, i lågmälda FF utnyttjar hon rösten till ett litet storverk. Skivan har också en kittlande kreativ lekfullhet, t ex i A Better.

The Sound Of Your Beating Heart är med andra ord en väldigt genomtänkt skiva, men utan att kompromissa med känslan för musiken. Det är inte lika poserande, uttänkt och "smart" som många av de ovanstående artisterna. Musiken här är genomgående lekfull, även om texterna ibland är mörka.

Även om Jennie Abrahamsons musik kan beskrivas som modern och samtida är den aldrig trendkänslig eller ängslig för att passa in och den har en personlig ton.

I en rättvis värld har det blivit hög tid för ett stort genombrott.

Läs om liknande:

Regina Spektor Live In London

Regina Spektors Begin To Hope är en av de senaste fem årens bästa skivor


Kate Bush-biografin Under The Ivy avslöjar inte för mycket

Taken By Trees förtjänar också mer uppmärksamhet


Läs mer musikbiografier ute i solen!


Gillian Welch är en favoritsångerska

Emmylou Harris skapar gåshud

Anna Ternheim kan också sjunga

Jag vet inte om Karin Dreijer-Andersson kan sjunga, men jag gillar hennes röst

Resonemang om vad som gör en bra sångare


Country för nybörjare

Ane Brun har sjungit duett med
Ron Sexsmith

Jocke Berg i Kent säger ifrån


Ulf Lundell har absolut ingenting med det här att göra


Texten publicerades ursprungligen i Smålandsposten i en kortare version.

Etiketter:

tisdag, april 12, 2011

Du har väl inte glömt att Fletch fyller 26 år i år?

fletch.jpg

Det är lätt att underskatta människor som har den svåra förmågan att locka fram det barnsliga och förlösande skrattet i oss. Om jag ska lista de roligaste filmerna faller valet på: Life Of Brian, Some Like It Hot, Moderna Tider, Picassos Äventyr, Dr Strangelove, The Rutles – All You Need Is Cash, Anchorman, Spinal Tap och Fletch. Av dessa kan Life Of Brian, Dr Strangelove, Moderna Tider och Picassos Äventyr sägas vara filmer som pendlar mellan trams och insikt, det finns – i alla fall ibland - ett seriöst budskap i skrattet. Det finns ingenting allvarligare än humor, har Hasse Alfredson sagt. Some Like It Hot har förvisso ingen politisk underton men är fulländad till formen och erbjuder filmisk njutning. Filmens regissör Billy Wilder gjorde dessutom den minst lika briljanta The Apartment och har sammanlagt en handfull klassiker på sitt samvete. The Rutles – All You Need Is Cash är satir och driver med dokumentärfilmsformen.

Den onda gurkan i den här salladen är Fletch. Hela filmen är egentligen bara en orgie i dåliga ordvitsar, obegripliga skämt och infantila namn - vad sägs om Dr Rosenpenis? Här finns lite romantik och den bästa vattenbuffelrelaterade flörten någonsin. Ska man titta ännu närmare kan man förvisso påpeka att det även finns en deckarhistoria i bakgrunden. En förvånansvärt smart sådan, dessutom. Men det är den kriminellt underskattade Chevy Chase och hans skämt som plockar hem föreställningen. Chase har numera trillat lite vid sidan när man pratar om sjuttio- och åttiotalskomik. Av de gamla Saturday Night Love-kompisarna är Steve Martin firad författare (vi låtsas inte om hans senaste filmer) och Bill Murray upplever en andra vår som började med Lost In Translation. Men var tog Chevy vägen? Han har fått ett uppsving med komediserien Community som är en framgång, men tyvärr inte särskilt kul.

Hans lågmält subtila humor är en bristvara i dagens amerikanska komedi. Se bara hans insats i den smått geniala videon till Paul Simons låt You Can Call Me Al från 1986. Chase sitter i stort sett bara på en stol och mimar texten. Ändå är det omöjligt att inte titta på honom. Amerikanska komiker tillhör ofta den skolan som tror att allt blir roligt om man skriker högt och svär mycket. Chevy är raka motsatsen. Med sitt nollställda ansikte, han har aldrig gjort mer än höjt ett ögonbryn åt gången, slänger han ofta ur sig sina skämt lite i förbifarten medan hans motspelare håller på att avsluta en replik. När han i Fletch har maskerat sig som Mr Poon och lyssnar på en utläggning av en flygbolagschef kommenterar Chase knappt hörbart must be that damn pederast Hanrahan.

När han i filmens början klär ut sig till läkare och går till ett sjukhus för att studera filen tillhörande Alan Stanwyck som hyrt Fletch för att mörda honom (målet är förstås att ta reda på varför någon hyr en mördare och skickar honom på sig själv) kallar han sig för Dr Rosenpenis. När sköterskan inte uppfattar namnet första gången ändrar han till Dr Rosenrosen och när han tvingas upprepa det ännu en gång förkortar han det till enbart Dr Rosen. Efter att slutligen ha lyckats ta sig in på sjukhuset tvingas han hjälpa till vid en obduktion och svimmar. Han vaknar och förklarar svimningen med I thought it was my brother. Han frågar sköterskan where am I?. När hon svarar in the record-room (arkivet), säger han oh, can I have the Beatles white-album, please?. Fletch går senare till sin klients doktor och ställer frågor. Nu låtsas han vara en bekant under namnet mr Babar. Diskussionen om den gamla mosterns tragiska bortgång går inte att göra rättvisa i skriven form. Den måste ses och höras.

Jag vet inte vad det är som gör att jag skrattar. Humor är omöjligt att analysera. Det kanske är poängen att man tas med garden nere utan att kunna förklara vad som är kul. Det finns några få hörn av det mänskliga medvetandet som inte är kartlagt och förklarat. Humor, kärlek och konst är några av dem. Jag kan omöjligt förklara varför jag skrattar åt Monty Python, men inte åt Stefan & Krister. Skillnaden är förstås att jag tycker att Monty Python är roliga. Men varför? Jag är inte säker på att jag vill veta. Jag vet bara att Fletch är en av de roligaste filmerna jag sett. Helt utan något som helst budskap, förutom att man inte ska bråka med madrasspolisen eller titta på för många bröllopsfoton, går Chevy runt i dåliga förklädnader och drar dåliga vitsar. Det är fullständigt lysande.

Kanske tappade Chase sin karriär med att välja fel filmer, kanske var det valet av Colombias finest. När han valde Fletch valde han i alla fall rätt. Det är inte den enda bra filmen Chevy Chase har gjort, men det är den bästa. 96 minuter kvalitativt trams. Inte en enda pretention någonstans.

Och trots att det alltså har gått 26 år känns inte skämten åldrade. Men det kan bero på att de var hopplösa redan då.


- Are you a cop?
- As far as you know.

Se videon till You Can Call Me Al:

Miniatyr

Mer om liknande:

Läs biografin I`m Chevy Chase And You´re Not


Will Ferrell är en värdig arvtagare till Chase

Woody Allen skrev dagbok under arbetet med Vicky, Chrstina, Barcelona


The Trip - för vänner av engelsk humor

Monty Python har också ett jubileum i år - 42 år

Den här dokumentären om Mony Python gick nyligen i repris på SVT


Michael Palins dagböcker från Python-åren finns utgivna

Du har väl inte missat Michael Palin och Terry Jones serie Ripping Yarns?

Seinfeld återförenas i Curb Your Enthusiasm/Simma Lugnt, Larry


Black Adder/Svarte Orm är ständigt inaktuell


Boktips: Charlie Chaplin - My Autobiography


Spinal Tap återförenas ibland

Mer om The Beatles och The White Album

Stor humor ligger ofta i små detaljer

Etiketter: ,

torsdag, april 07, 2011

Foo Fighters nya CD Wasting Light träffar hårt


I år är det 20 år sedan Nevermind slog stort och gjorde flanellskjortan trendig. Efter Nirvanas splittring 1994 påbörjade bandets trummis en soloskiva till allmänt fnissande, men när Dave Grohl debuterade ensam på sång, gitarr, bas och trummor under namnet Foo Fighters var det uppenbart att han även hade låtskrivartalang. Inför första turnén blev de ett riktigt band, skivan sålde platinum och det har samtliga album gjort sedan dess. Efter 2007-års Echoes, Patience, Silence & Grace bestämde han sig för en paus. Den resulterade i projektet Them Crooked Vultures tillsammans med lekkompisarna Josh Homme (Queens Of The Stone Age) och John Paul Jones (Led-jämrans-Zeppelin) där han fick nörda loss och möjlighet att återvända till trummorna. Antalet gästinhopp Grohl har gjort under åren är för många för att gå igenom, men de mest framträdande är förmodligen projektet Probot där han bjöd in olika gästsångare på varje låt och skrev låtarna i den tänkte sångarens vanliga stil, bl a Lemmy (Motörhead), King Diamond (King Diamond/Merciful Fate), Max Cavalera (Sepultura/Soulfly) och, eh, Jack Black. Han hoppade också in bakom trummorna på Queens Of The Stone Ages moderna klassiker Songs For The Deaf 2002. Han har också spelat på David Bowies version av Neil Youngs låt I`ve Been Waiting For You och sjungit och trummat med Paul McCartney på scen i Liverpool.

Grohl har sagt att Foo Fighters sjunde skiva Wasting Light är deras hårdaste hittills. Med tre gitarrister, till och från medlemmen Pat Smear är tillbaka, slår och sparkar den kanske hårdare än tidigare och andningspauserna är färre än vanligt. Man kan konstatera att pausen har vässat spelglädjen. Albumet, som är inspelat i Daves garage och producerat av Butch Vig, består av elva låtar byggda på klassiskt riffande och allsångsvänligt melodiska refränger. Formeln vila/attack används effektivt. Vig producerade även Nevermind och Nirvanas basist Krist Novoselic gästar på melodiska höjdpunkten I Should Have Known på både bas och dragspel.

Singeln Rope, som jag förmodligen spelat tresiffrigt antal gånger sedan den dök upp på Spotify, står bastant på ett av de snyggaste riffen Grohl skrivit. Bridge Burning har klar luftgitarrpotential. Dear Rosemary (som gästas av Bob Mould från Hüsker Dü), Arlandria och A Matter Of Time är traditionell rock i bästa bemärkelse och av ädlaste sort. Ibland har bandet gått på autopilot, och deras bästa skiva är onekligen Greatest Hits, men här känns det ofta att de står på tårna. Och det är en härlig känsla.

Om Bruce Springsteen vuxit upp med punk och Motörhead istället för Phil Spector och Hank Williams hade E Street Band förmodligen låtit så här. Det är egentligen samma sorts låtar. Det är heller inte en slump att Tom Petty erbjöd Grohl trumjobbet i The Heartbreakers runt tiden för skivan Wildflowers. Han tacka nej, inte för att han inte gillade musiken - tvärtom, men han tyckte han var för ung och ville göra sin egen grej. Grohl hann i alla fall gästtrumma när Petty spela i legendariska amerikanska humorinstitutionen Saturday Night Live.

Foo Fighters har förmodligen gjort sin jämnaste skiva hittills, delvis beroende på en leklust som kanske är ett resultat av skivan med Them Crooked Vultures. Wasting Light låter förvisso som bandet brukar göra, men transportsträckorna är färre. Det är möjligtvis mer arenarock än de brukar vara, men utan den gubbmage som ofta kännetecknar en av de mer smutskastade genrena.

Nyskapande? Originellt? Varierat? Nej, nej och nej igen. Men musik som börjar på hård och slutar på rock blir sällan bättre.

Bandet spelade på Nalen tidigare i år och bjöd på tre timmar pungspark. Den 22 juni återvänder de till Stockholm och rockar loss på Stadion med skäggrockarna Band Of Horses och högljudda skottarna Biffy Clyro som gäster.

Lyssna på Foo Fighters Best Of på Spotify eller singeln Rope på samma ställe.

Tom Petty & The Heartbreakers och Dave Grohl på SNL:

Miniatyr

Läs mer om liknande:

Mer om Them Crooked Vultures

Hårdrock - fördomar och fakta

Led Zeppelin för nybörjare

För 25 år sedan sprängde Motörhead ljudvallen


Hårdrocks CD-R

Josh Homme producerade några låtar på Arctic Monkeys tredje skiva Humbug


Är inte grunge ett väligt löjligt namn på en musikstil?

David Bowie för nybörjare

Paul McCartney för nybörjare

Tom Petty och jakten på den perfekta poplåten


En CD-R med några av Tom Pettys bästa låtar


Punk för nybörjare

Punkhistoria i Please Kill Me skrämmer och roar


Bruce Springsteen för nybörjare

Mer om producenten Phil Spector

Country för nybörjare

Skäggrock för nybörjare

Ett relativt lång inlägg om The Band - skäggrockens uppfinnare!

Texten publicerades ursprungligen i Smålandsposten i en kortare version.

Etiketter: ,

måndag, april 04, 2011

Punkhistoria i Please Kill Me skrämmer och roar

http://meetthepete.files.wordpress.com/2010/02/the-stooges.jpg

Om man ska ta sig till det som ofta kallas punkens kärna hamnar man hos New York-bandet Velvet Underground som 1967, med Andy Warhol som manager och största (och länge enda) supporter, släppte The Velvet Underground & Nico. Den är möjligtvis än idag mest känd för sitt omslag med bananen på och går förmodligen att köpa som t-shirt på JC. Nico var egentligen modell och kunde inte nödvändigtvis sjunga i traditionell bemärkelse, men det kunde å andra sidan inte bandets egentliga sångare Lou Reed heller. Hon var i alla fall onekligen snyggare än honom. Skivan sålde väldigt dåligt men skulle få ett oanat inflytande senare.

Kärnan skulle också kunna vara Detroit-bandet The Stooges första skivan från 1967. Iggy Pop är idag både kult, legend och ikon. Då sågs han mest som en väldigt stökig ung man och var känd för att skära sig med glas på scenen. Om Iggy är våldsam och högljudd verkar hans alter ego James Osterberg, som han är döpt till, vara en väldigt blyg och intelligent människa. The Stooges första skiva, som bl a innehåller klassikern I Wanna Be Your Dog som blivit översatt till svenska av bob hund, producerades av före detta Velvet Underground-medlemmen John Cale. Skivan sålde väldigt dåligt men skulle få ett oanat inflytande senare.

Det här och mycket annat kan man läsa om i Legs McNeil och Gillian McCains bok Den Ocensurerade Historien Om Punken - Please Kill Me. Den utgår från punkklubben CBGBs i New York och förutom de redan nämnda spelar The MC5, The New York Dolls, Patti Smith, Television, Ramones och Blondie stora roller. Av dessa blev Blondie onekligen kommersiellt störst med lite mer putsade poplåtar. Gillar man knark (och heroin i armen ska det vara - inget mesigt Hem & Skola-knark), transvestiter och avancerad bögsex finns det gott om det också.

Boken berättas i citat från intervjuer gjorda med dem som var där när det hände. Förvånansvärt många har överlevt och persongalleriet i slutet av boken utgör en imponerande samling. Dessutom är det trevligt att det inte bara är jag som tycker att Sex Pistols får mer ära än de förtjänar och gjorde mer skada än nytta. Innan dem var punken en attityd och ett förhållningssätt - både mot livet och musiken - snarare än en frisyr. Plötsligt blev spektaklet viktigare än musiken. Med managern Malcolm MacLaren, som tidigare försökt göra samma sak med The New York Dolls, jobbade de sig högljutt rakt in i sin egen undergång.

Lou Reeds andra soloalbum Transformer kom 1972 och anses som hans mästerverk och är hans största kommersiella framgång vid sidan om New York från 1989. Transformer innehåller hans mest kända låtar Walk On The Wild Side, Perfect Day och Satellite Of Love. The Stooges tredje skiva Raw Power kom 1973, men blev ingen framgång. Ett band som nu anses vara grundkurs i rock/punk-historien släppte tre skivor på fyra år som inte sålde mycket mer än fem exemplar var. Iggy Pop och David Bowie, som ursprungligen mixade skivan, har debatterat den sedan dess. Bowie ville hjälpa bandet till en större publik, Pop tyckte skivan lät för snällt. I alla utgåvor av den som kommit sedan 1973 i takt med skivans stigande status (nu senaste även som box) är det den lite tyngre mixning av Pop som använts. Ibland tillsammans med Bowies. 1976 flyttade grabbarna grus förresten till Berlin tillsammans för att sluta knarka och lära sig laga mat. Det resulterade 1977 i skivorna Low och "Heroes" för Bowie samt Pops två första soloskivor The Idiot och Lust For Life. Med det är en helt annan historia.

Mer om liknande:

Punk för nybörjare

Mer av Patti Smiths självbiografi Just Kids

Mer om Patti Smith

Patti Smith-dokumentär Dream Of Life är härmed rekommenderad

En BRA intervju med Lou Reed, det händer inte varje timme


David Bowie för nybörjare

Elvis Costello nämns i Please Kill Me, och anses vara något av en sexsymbol...


Krautrock för nybörjare

Joy Division för nybörjare

Jim Jarmusch fick Iggy och Dr Tom Waits att ta en fika


Den mytologiserade missbrukaren

Jazz är också punk

Dokumentär om amerikansk folkmusik


Bra bok om musik:
Rob Sheffield - Kärlek Är Ett Blandband: Livet Låt För Låt

Underhållande bok om musik/"musik": Mötley Crüe-biografin The Dirt

Etiketter: ,

fredag, april 01, 2011

The Beatles någorlunda alternativa Topp 10


Det är vår i luften. Eller det borde i alla fall vara vår i luften. Det här innebär, oavsett väder, att jag vill lyssna på Liverpoolgruppen The Beatles. Just idag tycks Rain närmare till hands än Here Comes The Sun. Jag har, oavsett väder, bestämt mig för att göra en lista på några favoritlåtar som kanske inte spelas på samtliga nostalgikanaler på radion.

Att A Hard Day´s Night, We Can Work It Out, Strawberry Fields Forever, Hey Jude och Something är fantastiska har ni förhoppningsvis redan förstått. Men här är tio andra som faktiskt är minst lika bra. I morgon ser listan förmodligen helt annorlunda ut. Och någon gång ska jag lista de 87 låtarna som ligger elva. Men just idag, just här, just nu, är detta The Beatles tio bästa låtar.

1 Helter Skelter, 1968
I versionen på The White Album är Helter Skelter en kakafoni. Antitesen till vad Paul McCartney orättvist förknippas med (Yesterday, Michelle och Let It Be). På arkivgrävningen Anthology 3 är Helter Skelter en blues, en skallerorm som väntar i skuggan. Den bevisar att The Beatles faktiskt är precis så coola som vissa envist försöker predika. Från Anthology 3

2 It Won´t Be Long, 1963
John Lennon är euforisk. 00:00, rakt in i refrängen. 00:15, första versen. 00:27, andra refrängen. Varför är han så otålig? It won´t be long, yeah (yeah) yeah (yeah) yeah (yeah), ´til I belong to you. Hans tjej är på väg hem. Allt yeah-skrikande användes även med framgång på singeln She Loves You och dess baksida I´ll Get You. Amatörer lånar, genier stjäl från sig själva. Från With The Beatles

3 Don´t Bother Me, 1963
Det här var den första låten George Harrison skrev på egen hand. The Beatles-hysterin har knappt mer än börjat och han vill redan bli lämnad i fred. Lägg till detta en skönt haltande latinorytm och ett typiskt tidigt solo från kompositören själv och ni har en charmigt bitter popgrimas på två och en halv minut. Varför är han arg? Hans tjej har stuckit. Inte konstigt att han vill bli lämnad i fred. Från With The Beatles

4 Hey Bulldog, 1968
Tar man riffet från Lee Dorseys ess Get Out Of My Life, Woman går det inte att misslyckas. Det gjorde man inte heller. Dessutom en underbart bubblig McCartney-bas, Harrisons fussade gitarr, Lennons pianodunk, Starrs dundrande trummor och en obegriplig text. Vad mer kan man begära? Gömdes bort på bandets minst nödvändiga skiva. Från Yellow Submarine

5 Got To Get You Into My Life, 1966
Handlar den om kärlek? Lennon menade att McCartney egentligen sjöng om LSD. Han hade nästan rätt. It´s a song about pot, actually, har McCartney förtydligat. Det är utöver detta en hyllning till låtskrivatrion Holland/Dozier/Holland och skivbolaget Motown. Låten drivs huvudsakligen av de monotona trummorna och den likaledes minimalistiska basen som backas upp av trumpet och saxofon. Harrisons gitarrsolo hinner knappt börja innan det är slut. Från Revolver

6 If I Fell, 1964
En låt som, inser man, helt saknar traditionell struktur. Vad är vers? Vad är refräng? Finns det ett stick? Oavsett vilket är det en av Lennons allra vackraste ballader. McCartneys körande pendlar mellan att sjunga unisont och i stämma. Och hur många gånger jag än lyssnar kan jag inte förstå hur det är konstruerat. Först är det bara Lennon med gitarr och sång i en slags vers och sen är det samma melodislinga om och om igen. Svindlande vackert. Från A Hard Day´s Night

7 It´s Getting Better, 1967
Om vi ska bortse från de allra mest uppenbara låtarna på en sådan här lista borde man kanske börja med att hoppa över Sgt Pepper. Men It´s Getting Better har ändå hamnat lite vid sidan av – det var t ex först på sin senaste världsturné McCartney spelade den live. Refrängen brukar något stereotypt användas som bevis på Lennon/McCartneys olika personligheter. Optimisten McCartneys I have to admit it´s getting better motargumenteras av pessimisten Lennons it can´t get no worse. Riktigt så enkelt var det kanske inte, även om det är en bra refräng. Och jävlar vilken basgång. Från Sergeant Pepper´s Lonely Hearts Club Band

8 You´re Going To Lose That Girl, 1965
Jag gillar Lennons bitska sång och de snygga falsetthoppen. Att McCartney och Harrison sjunger sina stämmor såhärsnorigtbra har jag heller inget emot. Ringo gör dessutom sitt livs bongoinsats. Den här låten har aldrig behandlats som något annat än utfyllnad av världens samlade Beatlesnördar. Säkert inte heller av bandet själva. Den förtjänar bättre. Från Help!

9 Octopus´s Garden, 1969
Bandet hade aldrig klarat sig utan Ringo Starr. Han var den snälla farbrorn – redan som 24-åring - som var kittet mellan Lennon och McCartney. Hans trumspel – lyssna på Tomorrow Never Knows, A Day In The Life och Come Together – är fortfarande underskattat. Någon stor sångare och låtskrivare blir han däremot aldrig. Men ändå, jag blir alltid glad av bläckfiskträdgården. Ringo for president. Från Abbey Road

10 She´s A Woman, 1964
Denna borttappade singelbaksida till den betydligt mindre borttappade I Feel Fine är en av gruppens första experimentella inspelningar. Låten bygger mer på sitt sound än på egentligt låtskrivande. McCartneys svängiga bas kämpar mot Lennons huggande gitarr och Harrisons aviga solo. Starrs trummor är minimala längst ut till vänster. Han spelar dessutom något som heter chocalho – men nästan ingen cymbal. Om det stillastående svänget inte var så skönt skulle man kunna avfärda hela låten som ett enda mixningsexperiment. Från Past Masters Vol 1


Har du några egna lite mindre kända The Beatles-favoriter?

Läs mer om liknande:
Samtliga The Beatles-skivor släpptes remastrade 090909
Mer om de remastrade boxarna
It´s the bloody Beatles again

Läs mer om Revolver


Läs mer om The White Album


Om Paul McCartney


Paul McCartney för nybörjare

Om George Harrison

Samlingsskiva med George Harrison - Let It Roll

Philip Normans biografi Shout! rekommenderas

John Lennon minns sina första 30 år i lång intervju av Jann Wenner

Om Philip Normans stora John Lennon-biografi

Geoffrey Giulianos biografi Lennon In America rekommenderas inte

En bisats om Lennon

Motown fyller 50 år

The Four Tops sångare Levi Stubbs avled 2008

Sexiotalspop för nybörjare

The Beach Boys för nybörjare

Tages är fortfarande ett av Sveriges bästa band

Missa inte Eva Dozzis intressanta och välskrivna Jävla John

Etiketter: