lördag, februari 19, 2011

Varför lyssnar du så mycket på ledsen musik?



Men jag tycker inte att deppig musik är deprimerande. Tvärtom tycker jag att just den sortens musik är upplyftande, medan glad musik kan göra mig deprimerad. - Dominic Aitchison, Mogwai

Jag får den frågan ibland och svaret jag ger är ungefär samma som Dominic ger. Om ni inte är bekanta med Glasgow-bandet Mogwai så gör de rock med mycket dissonanter, moll och skruvade gitarrljud. Glasgow är en våldsam, skitig stad. Musiken bandet gör är våldsam och skitig - och väldigt vacker.

Däremot blir jag ofta provocerad av klämkäck musik. Musik som låtsas - inte som att det regnar, men som att solen alltid skiner och som att det inte finns några problem och aldrig har funnits. Jag vet inte hur mycket av det här som beror på hur mycket man lyssnar på texter. En vän till mig funderade för några år sedan på att spela U2-låten One på sitt bröllop. Den är vacker, ja, och en modern klassiker. Men vad handlar texten egentligen om? Redan i första versen finns här rader som Will it make it easier on you now? You got someone to blame, i andra versen you act like you never had love, and you want me to go without. Sedan you gave me nothing, now it´s all I´ve got. I en av verserna frågar Bono kom du hit för att spela Jesus inför de spetälska i ditt huvud? Intressant låt att spela på ett bröllop.

På en förfest (ah, universitetsnostalgi som jag inte saknar) blev jag en gång avbruten när jag ville spela en favoritlåt. Jag minns inte vilken. Låten ansågs i alla fall för deppig och istället spelades Bruce Springsteens Dancing In The Dark. You sit around getting older, there's a joke here somewhere and it's on me.

Är man själv nere kan man också hitta tröst i musik med samma stämning som man själv befinner sig i. Går man igenom en kris eller en depression vill man knappast lyssna på Katrina & The Waves Walking On Sunsine på repeat (jag har för övrigt svårt att tänka mig något tillfälle när det är en bra idé att lyssna på den låten). Samlingar i stil med Absolute Hinka Bira Hits 12 är för mig betydligt mer deprimerande än Nick Drake.

Några skivor som har hjälpt mig vid olika tillfällen i mitt liv är David Bowies Low, Joy Divisions Closer, Radioheads Kid A och Emmylou Harris Red Dirt Girl. Det här är skivor som jag ofta återvänder till, oavsett hur jag mår. Det kan uppfattas som ganska kall musik, förutom Emmylou, men också musik som försöker må bra. Det är inte musik som poserar med hur dåligt den mår. Ni vet vilka ni är och jag tycker inte om er. Det här är musik gjord av människor som försöker och vill må bra. Det är en viktig skillnad.

I den svenska musiktidningen Pop fick några artister en gång välja sina favoritlåtar. Josh Haden, just då aktuell i bandet Spain, valde låten Love Will Tear Us Apart av Joy Division och motiverade sitt val:
Det är viktigare än någonsin nu när så många artister säger att de mår dåligt och använder lidande för att sälja skivor. Joy Divisions låtar är aldrig självömkande eller deprimerande. Det är musik som försöker må bra.
Den vanligaste fördomen om hårdrock, förutom att alla påstås vara satanister, är att man blir arg av den sortens musik. Nej, det blir man inte. Men om man har aggressioner i sig kan man filtrera dem genom att lyssna på aggressiv musik. Istället för att slå ner någon på stan för att hitta en ventil för sin ilska kan man lyssna på Slayers Reign In Blood. Man känner sig lugnare efteråt. Man känner också att det finns andra som är arga och att det inte är något att skämmas för. Det här är, skulle jag tro, extra viktigt i tonåren när man ofta kände att ingen annan någonsin hade känt som man själv gjorde.

Jag brukade lyssna på The Beach Boys låt In My Room och känna mig mindre ensam. Det fanns någon som visste hur jag kände. Förvisso långt borta i Kalifornien och förvisso långt borta i sextiotalet, men ändå. Någon var bättre än ingen.

Så, nej. Jag blir inte ledsen av deppig musik. Jag blir inte ledsen av Mogwais nya skiva Hardcore Will Never Die, But You Will. Jag tycker den låter vacker. Om jag däremot tittade på Melodifestivalen skulle jag förmodligen bli både provocerad, irriterad och deppig. Och det är inte därför jag lyssnar på musik.

Läs mer om musik i moll:

The Beach Boys för nybörjare

David Bowie för nybörjare

Country för nybörjare


Depeche Mode för nybörjare

Emmylou Harris skapar gåshud


Hårdrock - fördomar och fakta

Joy Division för nybörjare


Metallica för nybörjare

Radiohead för nybörjare


Bruce Springsteen för nybörjare

Hårdrock - fördomar och fakta

Dokumentärtips: Scott Walker - 30th Century Man

Etiketter:

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida