Vad har jag skrivit om i veckan?

Efter en vecka full av fiske, god mat och trevligt sällskap har det blivit dags för den verkliga höjdpunkten - veckans sammanfattning. Trevlig helg!

Alfakassan och jag, del 29

Brüno-annons upprör kristna annonsörer

Dave Mustaine pratar ny Megadeth-skiva

Vi blinkar samtidigt på bio

U2 fyller Ullevi ikväll

U2 fyller Ullevi ikväll

U2 är ett band som många tycker illa om av ren princip, förmodligen för att de är så stora. Det är okej att vara mot dem på rent musikaliska grunder. Men vill man vara hip och alternativ kan man förstås inte gilla en liten irländare som färgar håret och vill rädda världen. Även om U2 inte är ett av mina absoluta favoritband är Achtung Baby en av mina absoluta favoritskivor och har varit fast förankrad i min CD-växlare på plats 24 sedan jag köpte den någon gång i mitten av nittiotalet.

Idag är tidningarna fulla med krönikor, guider, inför-reportage och det vanliga hysteripaketet inför bandets konsert på Ullevi ikväll. De fläskigaste turneérna, bästa skivorna/låtarna, Bonos snyggaste glasögonen, The Edges snyggaste dölja-flinten-mössor och mycket mer ska listas.

Kritiken mot bandet handlar denna gång - det tycks inte finnas så många skandaler att gräva fram om fyra medelålders familjepappor - om att de engagerar sig i miljöfrågor samtidigt som de åker runt med sammanlagt tre enorma scenbyggen som uppges väga bortåt 400 ton var. Kritiken är förstås befogad, men inte mer relevant än för någon annan turné av samma storlek.

Om ni har biljetter kan ni vänta er en upplevelse som tycks imponera både musikaliskt och visuellt.

Läs mer i Dagens Nyheter.

Läs mer i Svenska Dagbladet.

Läs en krönika av Markus Larsson i Aftonbladet.

Läs om en promenad i bandets fotspår i Dublin från Expressen.

Vi blinkar samtidigt på bio

En forskningsgrupp vid Tokyo universitet visar att vi blinkar samtidigt som resten av publiken när vi går på bio, meddelar Svenska Dagbladet. Blinkningara sker ofta precis när en actionsekvens tar slut eller när huvudrollsinnehavaren går ur bild. Forskning visar också att vi blinkar under ca sex sekunder per minut. Om filmen är 150 minuter lång är våra ögon stängda under sammanlagt 15 minuter.

Geraint Rees vid University College London säger till New Scientist att detta är intressant information eftersom det visar att vi har någonting gemensamt som styr våra blinkningar.

Det verkar rimligt att vi är programmerade att blinka när spänningen släpper och vi slappnar av, snarare än när vi spänner oss och håller andan. Översätt detta till liv eller död: hade vi valt att blunda precis när vi skickade i väg spjutet mot mammuten hade vi kanske missat och inte fått någon mat.

Psykoanalytikern Carl Jung skrev om det kollektiva omedvetna. Detta tycks alltså även gälla våra blinkningsmönster.

Dave Mustaine pratar ny Megadeth-skiva

Den 15:e september släpps Megadeths tolfte studioalbum Endgame. Bandets ledare Dave Mustaine må vara notoriskt ökänd för humörsvängningar och att byta bandmedlemmar snäppet oftare än de flesta byter skjorta. Men det går heller inte att förneka att mannen med det långa röda håret skrivit en handfull monumentala hårdrocksklassiker. Det är inte en slump att Megadeth är ett av hårdrocksvärldens största band med över 20 miljoner sålda skivor.

Efter bandets två senaste skivor The System Has Failed och personliga favoriten United Abominations hoppas jag att formkurvan fortsätter uppåt. I nya numret av Rolling Stone pratar den numera troende och nyktra Mustaine om nya skivans ovanligt tunga riff, politik, om gamla trätobrodern Lars Ulrich i Metallica och konsten att lägga sexigt handklapp.

I want three people clapping, then double it. Make sure it's underneath the snare, so it gives it that little bit of sex appeal.

Läs intervjun med Dave Mustaine här.

Besök Megadeths hemsida.

Läs om min CD-R-samling med Megadeths bästa låtar.

Läs om min CD-R-samling full av väldigt bra hårdrock.

Läs Hårdrock - fördomar och fakta.

Brüno-annons upprör kristna annonsörer

En annons för Sacha Baron Cohens nya film Brüno upprör de övriga annonsörerna i Kyrkans Tidning, meddelar Dagens Nyheter. Många av annonsörerna menar att Brüno inte hör hemma i kristna sammanhang. Frälsningsarmén tycker att reklamen är minst sagt opassande. Deras svenska ledare Victor Poke säger:

Vi blev förvånade över att upptäcka att vi fanns med i samma sammanhang. Det filmen står för stämmer inte överens med våra värderingar, det är en livsstil som vi inte vi stödjer.

Livsstilen som Frälsningsarmén inte stödjer är den homosexuella livsstilen som Brüno omfamnar. Vissa Kyrkans Tidnings chefredaktör och ansvarig utgivare Dan Tuvelius låter meddela att de inte har annonser för alkohol, tobak eller annat (eller annat?), men att Brüno-reklamen inte strider mot tidningens policy.

Återigen påminns jag om att min ateism inte grundar sig så mycket på aversion mot Jesus som mot de som tror på honom.

Läs mer om Brüno.

Alfakassan och jag, del 29

Jag skriver med jämna mellanrum om mina äventyr med Alfakassan. Först gick jag utan pengar mellan januari och april enligt en-liten-komplettering-åt-gången-principen. Sedan var det en automatspärr som frös min utbetalning och begärde komplettering av det senaste arbetsgivarintyget. Detta var samma arbetsgivarintyg som då bara några dagar tidigare hade beviljat mig pengar och ny ersättningsperiod. Det gick att lösa via telefon och visade sig vara ett misstag.

Nu vill de ha ett nytt arbetsgivarintyg igen. Denna gången fick jag inte ens beslut om ersättningsspärr. Denna gången fick jag bara ett utbetalningskort som det stod 0 kr på. Jag blev lite nyfiken på vad det kunde vara för fel - särskilt eftersom jag tyvärr inte jobbat sedan jag fick mitt förra arbetsgivarintyg godkänt. Vill de att jag ska skicka samma godkända intyg som förra gången? Alltså ringde jag till Alfakassan.

Nästa problem är att man aldrig får prata med någon ansvarig när man ringer. Man hamnar hos någon med telefon (om man har tur) och vad som tycks vara knapphändig information via datorn. Hon skulle fråga någon ansvarig. Det förväntas ta en till tre dagar.

Har jag tur går det att lösa via telefon även denna gång. Frågan är hur många gånger jag ska drabbas av samma automatspärr. Borde den inte tagits bort förra gången den visade sig vara felaktig? Är det möjligtvis så att de har en liten speciell hög med mappar vid sidan för folk som har varit onda i ett tidigare liv?

Läs Om man kritiserar måste man berömma också.

Läs Alfakassan suger expanderbara kroppsdelar.

Läs Alfakassan - this time it´s personal.

Veckans prisade sammanfattning

Igår var det torsdag, idag är det fredag och nu är det helg. Jag har haft en rolig vecka och det är dags för en fin sammanfattning med glada länkar. Trevlig helg!

Nick Lowe i Pop

Sextiotalspop för nybörjare

Frank McCourt har avlidit

Hur ofta lyssnar du på dina skivor?

Brainpools pop håller fortfarande

Korröfestivalen 2009 har landat med Kebnekajse

Korröfestivalen 2009 har landat med Kebnekajse

För 25 året i rad pågår nu folkmusikfestival i lilla vackra Korrö i södra Småland. Igår inleddes festivalen med en konsert av Kebnekajse. Bandet består av två trummisar, två basister, en elgitarr och en fiol. Om de började lite stillsamt var andra halvan smått hypnotisk och med ett groove som gjorde det omöjligt att stå still. Gitarren och fiolen lät ibland som två gitarrer och ibland som två fioler. Bandet var såhärtajt. Om man blundade kunde man få för sig att det var ett stort instrument som skapade detta enorma driv.

Tror ni att ni inte gillar svensk folkmusik för att det är för mycket knätofsar och tjo ska ni låna Kebnekajse ett öra. Det är rock i ordets allra fetaste, svängigaste och befriande bemärkelse även om låtarna heter saker som Farmors Brudpolska.

Bandet debuterade redan 1971 och den skiva de släppt i år heter just Kebnekajse och är den första sedan 1978 även om de återförenades redan 2002. De brukade benämnas som ett proggband under det politiska sjuttiotalet men var aldrig riktigt accepterade i proggkretsar. Deras musik var och är instrumental och alltså fanns det inga texter med socialistiska budskap och det fanns lagar på att man skulle ha ett budskap. Både Pugh Rogefeldt och Ulf Lundell kritiserade för att deras texter inte var tillräckligt politiska.

Kanske var Kebnekajse redan då för mångfacetterade för att musikbranschens ofta ganska snäva genréindelningar skulle hålla. Hur ska man egentligen definiera ett band som samma år spelar både på Sveriges största folkmusikfestival och på Sweden Rock Festival? Jag skulle vilja definiera dem som väldigt bra och det är det enda som betyder något.

Läs mer om årets Korröfestival.

Läs mer om Kebnekajse.

Läs mer om - den ena - basistens tidigare band Tages. Göran Lagerberg spelar förresten på en sexsträngad bas igår. Häftigt.

Brainpools pop håller fortfarande

You don´t know what I´m gonna do
I´m gonna send my heart in a box to you
Wrap it up and seal with glue
That is just what I´m gonna do
- In A Box

Det var som vanligt bara de skrikande fjortonåriga tjejerna och killarna med pannlugg som förstod: Brainpool var ett lysande band. Jag tyckte det då, förmodligen lite i smyg. Jag tycker det nu, och jag blir förvånad. Många band från mitten av nittiotalet håller inte ens för nostalgi. Men jag spelar samlingen We Aimed To Please på repeat och inser att en bra låt är en bra låt är en bra låt. Och här finns bra låtar. Jag hör referenserna till förr, men det är inte de som är viktiga. Det viktiga är den radda lysande poplåtar som hoppar runt i högtalarna.

Hur kan Invisible To Her inte vara staty avtäckt av kungen? Hur kan Here´s A Boy inte vara med i psalmboken? Hur kan Baby Baby Baby Baby Baby Baby Baby I Love You inte vara den bästa låttitel någonsin där ordet baby förekommer sju gånger? Den finns förvisso inte med på samlingen, men den måste ändå nämnas av rent estetiska principer.

Det finns förmodligen 312 teoretiska anledningar att inte gilla Brainpool, ingen av dem håller när man lyssnar på den här skivan. Det är pop med hjärna och öra som kan sin historia, visst – referenser görs i det underhållande texthäftet till Pulp, The Clash, B.A.D., The Beatles, Shangri La, Ben E. King, Jesus and Mary Chain, David Bowie och The Turtles. Men det är också pop med stort hjärta som får en att sjunga fler la-la-la-la-la och fa-fa-fa-fa-fa och sha-na-na-na-na än vad Hem & Skola tycker är lämpligt. Det är pop i ordets rätta bemärkelse.

Man kan hoppa runt och spela luftgitarr. Man kan sitta ner och lyssna på de smarta arrangemangen. Särskilt den andra skivan Painkiller med sina Burt Bacharach/ The Beach Boys/George Martin-artade ambitioner är imponerande. Döper man en låt till Smile och fyller den med Brian Wilson-ploppig bas och sådan där Pet Sounds-percussion, Martin-stråkar och Bacharachska blåsfanfarer är man förstås på rätt spår. Man kan hoppa runt och sjunga every day, ever night, every week, I sing la-la-la-la-la. Man kan sitta ner och lyssna på texterna som tittar på konsumtionssamhället, utan att för den skull bli predikande (excause me, may I offer you this tv-set? I put it on a year ago, it hasen´t broken yet). Man kan lyssna på ännu fler referenser till skivsamlingen. Man kan undra varför A Postcard From Juan inte är med - den finns förvisso med på DVD:n tillsammans med åtta videor som måste haft minst 100 kr i sammanlagd budget - det kan man göra med rent samvete, men annars finns det inte mycket att ifrågasätta.

Efter den tredje skivan Stay Free – vars låtar oväntat nog har åldrats bättre än de från debuten Soda - slutade sångaren och låtskrivaren Janne Kask i bandet, det är också här samlingen slutar. Kasks avhopp innebar att låtskrivarduon bestående av Kask och gitarristen David Birde upphörde. Bandet fick börja om. Efter långt sökande slutade letandet av ny sångare med att Birde och basisten och keyboardisten Christoffer Lundquist bestämde sig för att dela på sången och låtskrivandet. De fortsatte som en trio med trummisen Jens Jansson. Skivan You Are Here blev betydligt mer experimentell än de tre första – och innebar ett kliv bort från sextiotalet in i sjuttiotalet. Det kan vara deras bästa album hittills. Jag tror det. Nästa skiva var ett dubbelalbum med namnet Junk. Det är inte särskilt popestetiskt korrekt. Ett dubbelalbum om konsumtionssamhället dessutom. Ännu mindre popestetiskt korrekt, förstås. Men just därför en bra idé. Och jag kan inte låta bli att beundra att de gör vad de vill och struntar i vad som kan tänkas sälja. Man behöver ju inte sluta lyssna på …och stora havet bara för att man gillar Kid A.

Jag kan i skrivande stund inte komma på ett enda bra argument för att inte gilla We Aimed To Please, Best Of Brainpool, vol 1. Olycklig kärlek blir ju aldrig bättre än i popformat, oavsett var melodin är snodd.

And I smi-hi-hi-hile
Cause the tears I cry, I cry them inside
I fantasi-hi-hi-hize
But my dreams are crashed from that look in your eyes
- Smile

Alla har vi varit där, alla har vi sårats men överlevt och plötsligt står man där och sjunger med igen. Det är precis som det ska vara.

Hur ofta lyssnar du på dina skivor?

Hur många av dina skivor lyssnar du på regelbundet? Hur många av mina skivor lyssnar jag på regelbundet?

Jag är så gammal att jag fortfarande köper skivor, bläddrar i texthäften och fortfarande har CD-spelaren framme. Jag har tom en CD-växlare. Men hur många av mina skivor lyssnar jag på regelbundet? Jag har ca 20 eller 30 skivor som fortfarande står inplastade, trots att jag haft vissa av dem i fem-sex år. Hur många av skivorna som står i hyllan har jag lyssnat på mer än två-tre gånger? Inte många.

De där skivorna som verkligen tar över och sedan blir en outbytbar del av ett år eller en sommar av ens liv är väldigt få. När hände det mig senaste? Jag är inte säker på att jag minns.

Och då ska det ändå påpekas att musik är mitt stora intresse. Men man lyssnar inte på det sättet längre, eller hur? De nya skivor jag lyssnade mest på förra året var nog Bon Iver och Fleet Foxes, men lyssnade jag lika mycket på någon av dem som jag lyssnade på The Beatles Rubber Soul eller Revolver? Förmodligen inte. Frida Hyvönens Silence Is Wild var en av mina favoritskivor förra året, men har jag lyssnat på den mer än tio gånger sammanlagt? Förmodligen inte. Anna Ternheims Leaving On A Mayday är en fantastik skiva, men jag har nästan bara lyssnat i hörlurar under promenader. Vet jag ens hur den låter i min stereo?

Jag lyssnade ett tag väldigt mycket på hårdrocksbandet Mustaschs fetsmocka Latest Version Of The Truth, men nästan bara under promenader. Jag gillar hårdrock men lyssnar inte så mycket på det hemma utan mest när jag är ute och går eller cyklar. Lyssnar jag på det i bilen slutar det alltid med att jag kör för snabbt och det är synd för hårdrock låter bra i bil.

90 procent av min skivsamling står mest och samlar damm. Möjligtvis är tom den siffran i överkant. Jag tror jag har ca 700 skivor. Om jag lyssnar på 10 procent skulle det innebära att jag lyssnar på ca 70 skivor regelbundet. Det gör jag inte. Inte ens de 24 skivorna i växlaren spelas regelbundet.

Jag lyssnar nog på ca 5 procent av mina skivor regelbundet. Men jag kan inte göra mig av med de andra 95 procenten. Då skulle jag inte kunna somna. Men kanske skulle jag kunna ta av plasten på The Best Of The Walker Brothers. Den har trots allt stått i hyllan i sex år.

Frank McCourt har avlidit

Hösten 1999 läste jag Frank McCourts Ängeln På Sjunde Trappsteget på en engelskakurs. Boken handlar om hans fattiga uppväxt på Irland dit han flyttar från New York med en kärleksfull mamma, en alkoliserad pappa och 37 syskon när han är fyra år. Hur eländig hans barndom än var rent ekonomiskt berättade Frank med så mycket kärlek och humor att man blev varm inombords.

Sommaren 2004 hittade jag Lyckans Land hemma hos en kompis. Är den lika bra som Ängeln På Sjunde Trappsteget? Nej, men väldigt bra. Den handlar om hur han som nittonåring återvänder till USA med sina dåliga tänder och inflammerade ögon för att slippa fattigdomen på Irland. Han börjar senare utbilda sig till lärare i engelska och litteratur.

Sommaren 2009 snubblar jag över det faktum att han skrivit en bok till som heter Magistern. Med min skarpa slutledningsförmåga misstänker jag att den handlar om hans år som lärare. Jag går in på bibliotekets hemsida och reserverar den. Igår hämtade jag den. Idag läser jag i Dagens Nyheter att Frank McCourt har avlidit, 78 år gammal.

Eftersom jag så länge jag kan minnas alltid uppskattat bra berättare kan jag inte göra annat än att lyfta på hatten. Frank McCourt var nämligen en bra berättare. Nu ska jag läsa Magistern. Berättelsen fortsätter.

Sextiotalspop för nybörjare

En vän frågade om jag kunde lista några bra sextiotalsskivor. Han har just börjar lyssna på The Beatles och ville fortsätta gräva i den där skattkistan full av pannluggar. För att slippa slita mitt hår över urvalet har jag valt att enbart välja pop. Här kommer en liten nybörjarguide. Mycket nöje!

The Byrds - Younger Than Yesterday (1967)

På sin fjärde skiva sysslade The Byrds fortfarande med pop, men i mer experimentell form. Två år in i karriären gjorde de också låten So You Want To Be A Rock´N´Roll Star? som drev med alla dagsländor som börjat befolka skivbranschen. Oavsett viss brådmogenhet går det inte att förneka att här finns ett knippe poplåtar med stort p. Den skönt jazziga Everybody´s Been Burned är nog min favorit.

The Beach Boys - Today! (1965)

När man läser om kaliforniens mest (felaktigt) kända surfare kan man ibland få känslan att de bara gjorde Pet Sounds, Good Vibrations och sedan inte lyckades fullfölja med SMiLE. Men redan från start staplade ledaren Brian Wilson klassiska låtar på hög och 1965 höjde han ribban rejält med denna skiva. Här finns bl a några nästan overkligt vackra ballader med Kiss Me Baby i spetsen.

The Kinks - Something Else By The Kinks (1967)

De slog förvisso igenom stort redan med You Really Got Me tre år innan, men det tog några skivor innan Ray Davies utvecklade sina texter till den nivå han nu är känd för. Här har alla beståndsdelarna hamnat på plats. Vi möts av sociala satirer och betraktelser över engelskt vardagsliv, skrivna av en småcynisk romantiker som hellre iakttar än deltar. Skivan avslutas med Waterloo Sunset - kanske Ray Davies största stund.

Love - Forever Changes (1967)

Pophistorien är ganska full med skivor som kom, inte sågs eller hördes och sedan i efterhand har fått klassikerstämpel. Den här skivan har hyllats som borttappat mästerverk så länge och regelbundet att det är dags att glömma "borttappat". En skruvad upplevelse med en speciell, lätt oroväckande stämning gör att man kan lyssna många gånger utan att riktigt förstå vad som pågår.

Tages - Studio (1967)

Ett av de stora svenska banden på sextiotalet höll faktiskt internationell klass. När det var dags för vad som skulle bli deras sista skiva hade de utvecklats så långt att fansen inte riktigt orkade hänga med. Flera av skivans bästa låtar innehåller tydliga influenser av svensk folkmusik. I kombination med välskurna melodier är detta en av de bästa skivorna som producerats i Sverige.

The Who - The Who Sell Out (1967)

Vad man ska tycka om The Who är att deras mer ambitiösa skivor Tommy och Quadrophenia är höjdpunkterna. Men det är denna och The Who´s Next från -71 jag oftast återvänder till. Här skrev Pete Townshend fortfarande låtar som oftast klockade in på två och en halv minut. Bandets obligatoriska onanilåt heter denna gång Mary Anne With The Shaky Hand.

Creedence Clearwater Revival - Willy And The Poor Boys (1969)

A: Jag kan inte låta bli att tänka på feta raggare från Väckelsång när jag hör Creedence Clearwater Revival. B: Deras musik har egentligen inte mycket med sextiotalspop att göra. C: Men jäklar vilka låtar John Fogerty skrev. Det är lätt att glömma. Och det här är helt tidlös musik. De andra skivorna på denna listan skriker sextiotal, men Willie And The Poor Boys skulle kunna vara inspelad igår.

Det slår mig nu att 1967 tydligen var ett bra år. :) Vilken av dina sextiotalsfavoriter har jag glömt?

Läs Bruce Springsteen för nybörjare.

Läs David Bowie för nybörjare.

Läs Iron Maiden för nybörjare.

Läs Joy Division för nybörjare.

Läs Elvis Costello för nybörjare.

Läs The Beach Boys för nybörjare.

Läs Led Zeppelin för nybörjare.

Läs Bob Dylan för nybörjare.

Nick Lowe i Pop

Efter ca tio års sökande råkade jag nyligen, med hjälp från Fredrik Virtanen och två vänner, snubbla över en nästan komplett samling av den legendariska tidningen svenska musiktidningen Pop. Den gavs ut under nittiotalets andra halva och jag satt ofta på biblioteket och läste. Tyvärr köpte jag bara de sista numren - och nummer elva med John Lennon på omslaget, men nu läser jag dem igen. Tidningarna är precis så fyllda med kunskap och kärlek om och till musik som jag minns.

Idag tänkte jag bjuda på ett citat från en intervju med den engelska låtsnickrarfavoriten Nick Lowe. Han berättar om sin relation med skivbolaget i vol 2 # 4.

När Brinsley Schwartz splittrades var jag fortfarande bunden av mitt kontrakt med United Artists. De ville göra om mig till något slags snäll singer/songwriter-typ. En ny John Sebastian eller något. Jack Riviera var min manager och han föreslog att jag skulle presentera en musikalisk inriktning som skulle skrämma livet ur skivbolaget, för att de skulle släppa mig. Så jag spelade in en hyllning till The Bay City Rollers, som var den tidens allt överskuggande teenybopper-grupp. Med barnkör och hejaklacksrefräng, verkligen förfärligt. Till min fasa tyckte bolaget att det var fantastiskt. Till råga på allt blev det en jättehit i Japan. Så skivbolaget ville att jag skulle göra ett helt album på samma tema.

Om ni inte har en aning om vem denne Lowe är rekommenderar jag varmt The Convincer eller dubbelsamlingen Quiet Please ... The New Best of Nick Lowe.

Fler citat från Pop kan dyka upp i framtiden.

Läs mer om Nick Lowe.

Sammanfattning? Sammanfattning!

Med en kycklingrulle och en Hoegaarden på väg ner insåg jag att det trots allt var något som saknades. En sammanfattning förstås. Mycket nöje och trevlig helg!

Anvil! The Story Of Anvil

Är Gossip värda all uppmärksamhet?

Engelbert Humperdinck äger

Håller Dexter på att tappa andan?

Dags att upptäcka Sacha Baron Cohen med Brüno?

Dagens filosofiska frågeställning

Tintin var först på månen

Tintin var först på månen

Just nu kan man läsa och höra om att det är 40 år sedan den första månlandningen. Som alla vänner till Tintin vet är detta fel.

Redan 1953 kom den första delen av de två i Månen Tur Och Retur och redan året därpå satte Tintin, 15 år före Neil Armstrong, sina fötter på månen. Även om Månen Tur Och Retur inte är min personliga favorit går det inte förneka att det är det ultimata flick- eller pojkrumsäventyret. Tintins skapare Hergé fick till och med det politiska spelet, på samma sätt som USA ville till månen i propagandayfte för att Ryssarna inte skulle komma dit först och göra den "röd". I Tintins värld är det överste Boris som riskerar kapa raketen som hämndaktion för att Tintin stoppade hans kuppförsök i Kung Ottokars Spira. Raketbasen är placerad i Syldavien, även landet för det äventyret

De rent vetenskapliga aspekterna kan tyckas naiva idag, men raketen som används är baserad på Werhner von Brauns V2-raket, som bland annat användes för att bomba London under andra världskrigets slutskedet. Von Braun hade lett Nazitysklands raketforskarprogram innan han lockades över till USA, en oerhörd vetenskaplig seger i den eviga kampen mot Ryssarna.

Även rymddräkterna och de ergonomiska sovbritsarna baserades på prototyper framtagna av dåtidens experter. Hergé läste böcker i ämnet och samarbetade även med några av dåtidens främsta vetenskapsmän för att komma en - förmodad - verklig månresa så nära som möjligt. En känd miss som trots alla studier smög igenom är det faktum att de hittar is - och därmed vatten - i en grotta. Den sjukdom som drabbar Dupont och Dupond och gör att deras skägg och hår blir grönt och växer flera meter om dagen är däremot inte vetenskapligt säkerställd.

USA behövde alltså inte oroa sig för att månen skulle tillfalla ryssarna. En ung man från Belgien hade redan varit där. Annars hade heller aldrig professor Kalkyl fått möjlighet att lära mig att hav heter mare på latin.

Läs Tintin fyller 80 år.

Tack till Tintin - Den Kompletta Guiden av Michael Farr. Rekommenderas.

Dagens filosofiska frågeställning

Banken drog fantasisumma, lyder en rubrik i Rafsonbladdet. Josh Muszynski, 22 år, köpte cigaretter på en bensinmack i New Hampshire och upptäckte senare att banken dragit en "fantasisumma" från hans konto. Frågan är om det är en fantasisumma som i en väldigt stor summa eller om det är en fantasisumma som i hoppetigris kr/dollar.

Vad tror ni?

Dags att upptäcka Sacha Baron Cohen med Brüno?

Jag skrattar inte åt Ali G, kanske för att jag inte är tillräckligt insatt i hip hop-kulturen. Jag skrattar inte åt Borat, förstår helt enkelt inte humorn. Få saker är så intetsägande som humor man inte skrattar åt. Av förklarliga skäl har jag alltså inte vart särskilt nyfiken på filmen Brüno heller. Dessa tre karaktärer har skapats av komikern Sacha Baron Cohen. Igår sändes hans besök hos David Letterman på svensk tv och för en gångs skull var han sig själv, annars brukar han oftast göra sina intervjuer i karaktär.

Brüno är en homosexuell hårfrisör från Österrike som bestämmer sig för att bli den mest kända Österrikaren sedan, tja, världens hittills mest kända Österrikare. Googla på Andra Världskriget om personen i fråga inte klingar bekant.

För första gången skrattade jag åt Baron Cohen. Han var rolig som sig själv och jag skrattade högt när han pratade om hur de hade lyckats boka en intervju med en äkta terrorist som är med i Brüno. Terroristen - eller någon av de andra som medverkar i filmen - vet inte att Brüno är en karaktär. Och nu är jag nyfiken på att se filmen.

Jag hade länge samma problem med Matt Damon. Han var, tyckte jag, alldeles för vanlig, tråkig och gjorde till synes samma karaktär i alla filmer. Detta var min fasta övertygelse tills jag såg en intervju med Damon, även den hos Letterman, och jag insåg att det var just vanligheten och enkelheten i hans skådespeleri som var hans storhet. Han får det att se enkelt ut och då tänker man inte på att han agerar - till skillnad från många andra skådespelare som man så att säga kan se kämpa. Nu är Damon en av mina favoriter.

Kanske är jag, efter många om och men, på väg att upptäcka även Sacha Baron Cohens storhet.

Läs en intervju i DN med svenska skådespelaren Gustaf Hammarsten som är med i Brüno.

Håller Dexter på att tappa andan?

Känner du till Dexter? Det är en serie som sänds på TV6 där den lysande Michael C Hall (mest känd från Six Feet Under) spelar en man som heter just Dexter och jobbar med polisen samtidigt som han är seriemördare vid sidan av. Första säsongen var kittlande och kändes, hur långsökt intrigen än var, som fullt logisk inom seriens ramar. Ett betyg så gott som något. Andra säsongen, där polisen hittade alla Dexters kroppar sänkta i Bay Harbour kändes mer långsökt och några av logiksömmarna togs till bristningsgränsen.

Igår sändes den tredje säsongens andra avsnitt och jag vet inte om det är jag eller Dexter, men något är fel. Jag hade plockat upp gitarren och börjar plinka redan innan första reklampausen. Det är inget bra tecken. Den övergripande historien i säsongen tycks vara (än så länge) att Dexters flickvän Rita (Julie Benz) är gravid. Seriemördaren ska bli pappa. Ett intressant upplägg, det kan jag inte förneka. Men varför kittlas det inte som det borde?

Jag tror egentligen inte serien blivit dålig, men den rekordhöjd som provades och klarades i första säsongen verkar numera bara vara en konstig dröm. Kanske ligger svaret i det faktum att första säsongen byggde på boken Darkly Dreaming Dexter av Jeff Lindsay. Trots att det finns fem böcker om Dexter har manusförfattarna valt att basera de hittills två följande säsongerna på originalideér. Jag har inte läst böckerna och vågar inte uttala mig om deras kvalitet, men vad jag vet är att säsong ett hade något som tvåan saknade och även trean verkar sakna.

Blir säsong tre möjligtvis bättre efter hand?

Engelbert Humperdinck äger

Är Gossip värda all uppmärksamhet?

Det här inlägget kan bli politiskt inkorrekt. Ursäkta.

Ett av de just nu mest omskrivna banden är på Sverigebesök. De heter Gossip. De flesta av artiklarna som skrivs om bandet, i alla fall i Svenska och Engelska tidningar, handlar om att sångerskan Beth Ditto är "kraftigt byggd", lesbisk och feminist och att hon står för det. Och inget fel på kraftigt byggda lesbiska feminister som stå för det. Men finns det inte något att skriva om deras musik? Det går inte att förneka att hon har kraft i rösten. Går det inte att skriva mer om det? Hon gör ett sympatiskt intryck, men det är inte dit jag vill komma. Missförstå mig rätt.

Traditionellt attraktiva kvinnor placeras ofta i bimbofacket - traditionellt oattraktiva kvinnor, särskilt om de utövar musik eller liknande, anses ofta "säga något viktigt".

Jag vet inte varför det är så, men kan det ha något med den viktiga politiska korrektheten att göra? Jag säger inte att Beth Ditto är ointelligent eller att t ex Jessica Simpson är intelligent. Men hade Gossip fått så mycket mediell uppmärksamhet som de nu får på rent musikaliska grunder? Det är väl inte så att tidningarna ser en möjlighet att visa sig lite fördomsfria genom att fokusera på den lesbiska kvinna som dessutom, enligt Svenska Dagbladet, leder den kurviga trenden.

Är egentligen inte artikeln lika sexistisk och fördomsfull, fast på omvänt sätt, som ett skrik om att visa pattarna?

Läs artikeln om Beth Ditto och The Gossip i Svenska Dagbladet.

Anvil! The Story Of Anvil

I början av åttiotalet var det kanadensiska hårdrocksbandet Anvil på väg mot ett stort kommersiellt genombrott. Inget unikt med det. Bl a Lars Ulrich från Metallica, Lemmy från Motörhead och Slash tillhör fortfarande fanskaran. Det finns många band i rockhistorien som varit nära limousinen och champagnen men snubblat i sista sekunden. Det unika med Anvil är att de fortfarande håller på.

Medlemmarna har andra jobb vid sidan om, men de har aldrig lagt instrumenten på hyllan. Sedan debuten med Hard´n´Heavy 1981 har de släppt sammanlagt 13 skivor, den senaste hette This Is Thirteen och släpptes 2007 och de jobbar just nu på ytterligare ett album.

Om det inte varit för dokumentären Anvil! The Story Of Anvil hade jag förmodligen missat deras öde. Filmen hade premiär i år och har redan uppnåt någon form av kultstatus. Den handlar om missade möjligheter, vänskap och att aldrig ge upp sin dröm - även om man kanske borde.

Om det i filmens inledning ibland är svårt att hålla sig för skratt - de spelar för ca 7 personer i en bar i Tjeckien och har en "manager" som knappt pratar engelska - men man blir efterhand smittad av sångaren och gitarristen Steve "Lips" Kudlows energi och envishet och snart slutar man skratta åt dem och börjar istället hoppas att de ska lyckas.

Filmen handlar också om vänskapen mellan "Lips" och trummisen Robb Reiner. De har spelat tillsammans sedan 1973 och hur många band har hållit så länge? Särskilt i nästan konstant motvind.

Trots alla motgångar och tragikomiska scener som passerar i filmen, kan jag inte låta bli att bli varm inombords när den sista scenen tonar ut. Då har bandet just inlett en Japansk rockfestival klockan halv tolv på förmiddagen. Anvil rules. På riktigt.

Besök Anvils hemsida.

Läs mer om Anvil! The Story Of Anvil

Vad handlade veckans inlägg om?

Om förra veckan var en blandning av gassande sol, regn och åska så klarade sig denna veckan utan gassande sol. Jag tycker veckans inlägg är läsvärda och hoppas att ni tappra själar håller med. Trevlig helg och uppehåll önskas!

Joe Wong är väldigt rolig

Sugen på svensk musik i sommar?

Att vara Woody Allen

Shogun min tjockaste bok

Bruce Springsteen på CD-R

Omdebatterad Leni Riefenstahl i Södertälje

Intervju med Joyce Carol Oates

Intervju med Joyce Carol Oates

När det blir dags för Nobelpriset i litteratur nämns Joyce Carol Oates varje år i kategorin någon som borde vara aktuell. Medan vi väntar på detta publicerar Dagens Nyheter en intervju med Oates där det visar sig att den iaktagande berättarröst man hör i henne böcker tycks stämma med hennes person. Hon är medkännande, lågmäld och väger orden på guldvåg. Dramat skapas i det lilla.

Hon debuterade 1968 och till hösten kommer hennes 57 roman. Lägg till detta 32 novellsamlingar samt diktsamlingar och ungdomsböcker. Vill ni ha ett boktips rekommenderar jag gärna den vackra och sorgliga Djur. Men varför inte börja med att läsa intervjun?

Skrivande är i sig så intensivt att det slukar all din koncentration. Du tänker inte på något annat. Att oroa sig för vad andra ska tycka om det du håller på att skriva är som att oroa sig för vad du ska äta till middag i januari 2010. Det är så långt i framtiden att du inte kan tänka på det.

Omdebatterad Leni Riefenstahl i Södertälje

När Adolf Hitler ville filma partidagarna i Nürnberg eller behövde en riktigt pampig propagandafilm i största allmänhet var det till Leni Riefenstahl (1902-2003) han vände sig. Hon förnekade under hela sitt liv att hon var nazist och menade att filmerna hon gjorde för Hitler inte var viktigare än någon annan av hennes filmer. Jag vet inte hur det var med den saken, men det går inte att förneka att hon var ett av de viktigaste verktygen i det tredje rikets propagandamaskin. Förmodligen en av de mest stilbildande kreatörerna av politisk propaganda någonsin. Hennes genomslag nådde även utanför det partipolitiska.

Bögar föll för hennes mansbilder och feminister tyckte sig i den potenta kvinnan bland idel män ha en bundsförvant.

Mer fakta om Leni Riefenstahl och en aktuell utställning om hennes verk i Södertälje kan man läsa om i Dagens Nyheter.

Bruce Springsteen på CD-R

Som tack för att Bruce Springsteen & The E Street Band för en månad sedan ordnade två av de tre bästa konserterna jag varit med om har jag roat mig med att göra en samling som jag kan lyssna på när jag är ute och rockar med min Opel. Vad tycker ni?

1 Blinded By The Light
2 4th Of July, Asbury Park (Sandy)
3 She´s The One
4 The Promised Land
5 Prove It All Night
6 Sherry Darling
7 Hungry Heart
8 Out In The Street
9 Fade Away
10 I´m On Fire
11 No Surrender
12 Bobby Jean
13 Youngstown
14 Devils & Dust
15 Radio Nowhere
16 You´ll Be Comin´ Down
17 Girls In Their Summer Clothes
18 Surprise, Surprise
19 The Wrestler

Lost In The Flood borde varit med, men på bekostnad av vad?

Läs Bruce Springsteen för nybörjare.

Läs intressant fakta om Bruce Springsteen.

PS. Många av de mest kända låtarna finns redan på en samling i handskfacket om ni undrar var t ex Born To Run och Thunder Road har tagit vägen DS.

Shogun min tjockaste bok

På ett diskussionsforum snubblade jag över en tråd om vilken som är den tjockaste boken man läst. Mitt svar är James Clavells Shogun. Jag kan inte hitta mitt exemplar nu, men jag tror den klockade in på strax över tusen sidor. Så här i efterhand är jag lite stolt över att jag betade mig igenom den när jag var 19 eller möjligtvis 20 år. Det var innan jag blev så gammal och bekväm som jag är nu.

Samma vecka som jag läste boken gick också tv-serien med ett avsnitt varje kväll. Eftersom det ofta är hopplöst att läsa en bok när man sett filmen/tv-serien var jag noga med att varje dag läsa så långt att kvällens avsnitt var avklarat. Detta innebar att jag varje dag läste ca 200 sidor. Om jag inte minns fel lyckades jag matcha läsningen och avsnittsindelningen väldigt bra.

Vill ni inte veta vad boken handlar om bör ni hoppa över detta stycke!

Boken utspelas på 1600-talet och handlar om ett holländskt fartyg som råkar ut för en storm utanför Japans kust. Den engelska lotsen John Blackthorne överlever och förs till ländsherren Toranaga. Denne ser en kunskapsbank i Blackthorne och inte minst som en tillgång i sin kamp mot Ishido att bli Shogun, dvs högsta befälhavare. Blackthorne lär sig prata japanska, blir samuraj och förälskar sig i Mariko.

Nu kan ni börja läsa igen.

Shogun är en av de mäktigaste läsupplevelser jag haft. Inte bara för att boken - rent fysisk - är tjockare än en tegelsten utan också för att boken lyckas vara romantik, äventyr, skildring av en spännande kultur, lektion i japanska seder, historia, religion, politik och en intressant inblick både i östs bild av väst och västs bild av öst. Och för all del även en och annan halshuggning.

Jag läste hela dagarna och titta på serien om kvällarna. Jag levde i Shogun de där dagarna. Det är en bok som jag verkligen vill rekommendera. Om ni tycker att tusen tätskrivna sidor är i mäktigaste laget, även om ingen av dem är tråkig, är faktiskt tv-serien nästan lika bra.

Själv skickar jag en nick mot mitt tio år yngre jag och tackar för hjälpen.

Att vara Woody Allen

Det finns ingen som spelar Woody Allen bättre än Woody Allen spelar Woody Allen. Men ibland ger Woody Allen den oundvikliga Woody Allen-karaktären till någon annan skådespelare. Fredrik Strage har i Dagens Nyheter listat de bästa Woody Allen-tolkarna från några av de filmerna där inte Woody spelar Woody.

Bl a John Cusack, Will Ferrell, Mia Farrow och Larry David från nu aktuella Whatever Works har gett sig på uppgiften. Kanske borde Penelope Cruz varit med på listan? Jag tyckte nog att hon var ganska Woody i Vicky Cristina Barcelona även om hon kanske var för mycket eldig neurotisk spanjor och för lite stirrig neurotisk Manhattan-bo.

Intressant läsning, oavsett vilket.

Läs mer om Whatever Works.

Läs utdrag ur den riktige Woodys dagbok från Vicky Cristina Barcelona-inspelningen.

Sugen på svensk musik i sommar?

Efter att folkparkerna mer eller mindre försvann i början av nittiotalet har festivalerna och stadsfesterna tagit över. Fördelen är att man slipper välja vilka av sina favoriter man vill se - har man tur kommer flera till samma festival. Nackdelen är att en artist sällan får spela så länge de vill och kanske inte hinner med "alla" sina måsten. 90 minuter brukar vara max även om det finns undantag. Metallica ska t ex spela två timmar, vilket väl måste anses vara mer eller mindre en hel låtlista på hårdrockstjofläsket Sonisphere i Hultsfred.

Om man inte har tid eller råd att lägga hela sommaren på att sicksacka mellan sina favoritartister går detta alltså att lösa med ett festivalbesök. Gillar man Anna Ternheim kan man välja mellan någon av de sex tillställningarna Siesta, Arvika, Storsjöyran, Peace & love, Hultsfred och Putte i parken. Frida Hyvönen och Thåström är nästan lika flitiga med fem festivaler vardera.

Gillar man svenska artister kan man alltså underlätta logistiken avsevärt. Hello Saferide, Markus Grunegård och A Camp spelar också snart på en scen relativt nära dig, nästan oavsett var du bor.

Hur blev det egentligen så här? Svenska Dagbladet har pratat med bl a Per Alexandersson (Hultsfred) och Joel Borg (Way Out West). Intressant läsning.

Läs artikeln om festivalsommaren 2009.

Läs mer om Anna Ternheim.

Läs mer om Hello Saferide.

Läs mer om Way Out West.

Joe Wong är väldigt rolig

Det här kan låta konstigt, men det finns få yrkesgrupper jag respekterar så mycket som komiker. Jag tycker det är modigt att gå upp ensam på en scen och försöka få ett gäng främlingar att skratta. Och vad gör man om det blir helt tyst i publiken? Tur att det finns tappra själar.

För några veckor sedan var en komiker hos Dave Letterman och jag skrattade mer än jag gjort på länge åt någon för mig okänd. Jag skrev ner hans namn på en lapp och har letat efter den sedan dess. Nu har jag hittat den. Joe Wong heter han. Klipp finns förstås på You Tube. Och det är inte helt tyst i publiken.

I´m not good at sports, but I love parallel parking.

Besök Joe Wongs kriminellt fula hemsida.

Vad har jag skrivit om i veckan?

Gassande sol, regn, gassande sol, åska, åska, regn, gassande sol och skoskav? Det har varit en intressant vecka. Som avkoppling rekommenderar jag flitigt klickande på dessa länkar. Trevlig helg!

Jacksons bortgång räddar sommarredaktionen

Björn Ulvaeus om religion i skolan

Favoriter från Kanada

SVT bjuder på Alfred Hitckcock i sommar

Fakta om filmregissören Werner Herzog

Fakta om filmregissören Werner Herzog

En galen tysk är ca 18 procent galnare än en galen person från något annat land och få tyskar (de mest uppenbara inte medräknade) är så galna som filmregissören Werner Herzog. I senaste numret av The Word Magazine finns det lite intressant fakta om honom.

* Han har rest till några av världens mest obeboeliga platser. Hans senaste film Encounters At The End Of The World spelades in på Sydpolen. Dit skickades han av The American Science Foundation med jag lovar att filmen inte ska innehålla några pingviner som enda löfte.

* Under arbetet med Even Dwarfs Started Small (1970) lovade han ensemblen att han skulle hoppa ut i ett fält med jättekaktusar om skådespelarna klarade sig helskinnade genom den farliga inspelningen. Han höll sitt löfte med kommentaren jag tyckte det var mycket svårare att ta mig ut än att hoppa in.

* Han lovade att äta upp sin ena sko om regissören Errol Morris avslutade sin film Gates Of Heaven, som handlar om en djurkyrkogård. Resultatet blev en helstekt sko som sköljdes ner med ankfett och ett sexpack öl på en restaurang i Berkeley. Händelsen filmades av Les Blank och blev kortfilmen Werner Herzog Eats His Shoe. Han påpeka senare en vuxen man bör äta sina egna skor ibland eller göra något annat som är lika förnuftigt. Här kan man se Herzog äta sin sko:

* När han filmade Fitzcarraldo (1982) släpade han inte bara en ångbåt över ett berg. Han anklagades dessutom för grymheter mot den persiska urbefolkningen. Herzog förnekade anklagelserna, men erkänner att en man druknade efter att ha lånat en kanot utan tillstånd. Det skedde också två flygkrascher, en skogshuggare högg - avsiktligt - av sig foten efter att ha blivit biten av en orm och vid ett tillfälle glömdes en kameraman som fick spendera natten krampaktigt hållandes fast sig i en sten mitt i en flod.

* Han samarbetade med nu bortgångne skådespelaren Klaus Kinksi vid fem tillfällen och gjorde efter Kinskis bortgång dokumentären My Best Fiend om deras invecklade relation. Till författaren Paul Cronin har han förklarat vi hade ömsesidig respekt för varandra även när vi planerade att mörda varandra.

Läs fakta om skivbolag.

Läs fakta om USA:s presidenter.

Läs fakta om Bruce Springsteen.

SVT bjuder på Alfred Hitchcock i sommar

I sommar sänder SVT inte mindre än sex av mästerregissören Alfred Hitchcocks filmer. Varje tisdag vid halv elva på kvällen kan man bänka sig framför tv och avnjuta en av filmhistoriens bästa och mest stil(bild)ande berättare. Redan nu i tisdags visades Rebecca, hans första film i USA.

Personligen tycker jag det är ett fint urval, tom en film jag inte sett innan.

7 juli: Illdåd Planeras/ Suspicion (1941)

14 juli: Trollbunden/ Spellbound (1945)

21 juli: Notorious (1946)

28 juli: En Studie I Brott/ Vertigo (1958)

4 augusti: Psycho (1960)

Jag vill särskilt rekommendera: Notorious med Cary Grant och Ingrid Bergman. Här finns en av filmhistoriens längsta kyssar. Det finns regler för hur länge en kyss får hålla på och de lyckades Hitchcock ta sig runt på ett snyggt sätt. Här finns också en berömd kameråkning som slutar med en närbild på en nyckel. Missa heller inte En Studie I Brott med James Stewart och Kim Novak. En Studie I Brott kan vara den bästa film Hitchcock gjorde och möjligtvis den bästa filmen jag sett. Här finns en lång sekvens helt utan vare sig dialog eller monolog och vill man veta varför han än idag anses vara en av de stora kan man börja här. Nästan varje filmruta skulle kunna förstoras upp och göras till affisch. Psycho antar jag att alla redan har sett - om inte: poppa popcorn och se till att ha duschat innan filmen.

Men allra mest ser jag fram mot Illdåd Planeras. Den har jag nämligen inte sett, men jag vet att Cary Grant och Joan Fontaine spelar huvudrollerna.

Allt vi behöver nu är en sommar med regniga tisdagskvällar. :)

Läs mer om boken Hitchcock Om Hitchcock av Francois Truffaut.

Läs om Hitchcock-fynd på DVD.

Favoriter från Kanada

Idag är det Kanadas nationaldag. Eftersom några av mina favoritartister kommer från detta lite underskattade land tänker jag hylla dem idag.

The Band

Fyra av fem medlemmar i bandet med det kaxiga namnet kom från Kanada. När de debuterade 1968 gjorde de musik som bröt med dåtidens norm om långt hår, långa låtar, högljudda solon och obegripliga texter. Istället satt de i ring med sina skägg och gjorde musik som hade tydliga rötter i amerikansk folkmusik med texter som handlade om den amerikanska söderns bönder, gamla människor som ser tillbaka på sina liv från gungstolen och en tjej som hetter Bessie. Dessutom svänger det som sautan. The Band är en viskning som fortfarande ekar efter 40 år.

Leonard Cohen

Om han så bara skrivit Hey, That´s No Way To Say Goodbye hade han haft min fulla respekt. Men han fortsatte - och fortsätter - att skriva en hel drös av de mest precisa och undersköna dikter som satts till musik. Självmordsförsök, krig, onårbara kvinnor och olycklig kärlek har sällan skildrats naknare, hårdare eller vackrare. Dessutom är det värt att nämna att mannen i en kostym lika välskuren som hans texter har en humor som kanske är lätt att missa. Gör inte det misstaget.

Neil Young
När världens kanske envisaste flannelskjorta stod på scen i Stockholm och vaggade igång Down By The River stod tiden stilla. Och så förblev det i 13 minuter. Helt utan publikfrieri eller explosioner och ofta med ryggen mot publiken gav han en konsert som gjorde mig till en väldigt lycklig man hur kalla mina fötter än var. Sometimes it´s distorted, not clear to you, sometimes the beauty of love, just comes ringing through, sjöng han i konsertens första låt From Hank To Hendrix. Just så var det. Det blev en nåd att stilla be om.

Ron Sexsmith

1999 hörde jag Ronald Eldon Sexsmith på skiva första gången. 2008 upplevde jag honom live första gången. Birmingham i november är knappast världens vackraste stad men efter en konsert fylld av hans vackra melodier, melankoliska vardagsbetraktelser och roligt mellansnack var jag varm inombords. Jag fick senaste skivan Exit Strategy Of The Soul signerad och en möjlighet att prata lite med honom. Vi tog i hand och han tackade för att jag hade kommit till konserten. Nöjet var helt på min sida, tro mig.