torsdag, september 11, 2008

Nybörjarens guide till Bob Dylan-galaxen


I oktober släpper Bob Dylan ännu en volym i The Bootleg Series och vi har hunnit fram till nummer åtta. Men om man inte har några av hans vanliga skivor, var ska man börja? Här är en liten guide med mina personliga favoriter.

The Times They Are A-Changin´
(1964)

Den bästa av hans tidiga skivor med bara sång och gitarr från den sk protest-eran. Mannen själv förnekade att han var protestsångare, men han har å andra sidan alltid förnekat allt. Jämnare än The Freewheelin´ och mer fokuserad än Another Side Of.

Bringing It All Back Home (1965)

Den första i judeafro på amfetamin-trilogin. Första halvan med band, andra halvan ensam med gitarr. Nästan enbart klassiker. Texterna blir allt mer ordrika, allt mer fria i sin form, allt mer obegripliga och allt mer citatvänliga. Don´t follow leaders, watch the parkingmeters.

Highway 61 Revisited (1965)

Den andra i judeafro på amfetamin-trilogin. Börjar med Like A Rolling Stone (ständig etta på fansens bästa-listor) och slutar med Desolation Row (ständig etta på Nobelpris-vinnare argumenteringen). Hade skivan bara innehållit dessa två hade den ändå varit en klassiker (på sjutton minuter).

Blonde On Blonde (1966)

Den tredje i judeafro på amfetamin-trilogin. Kanske några bluesboogie-övningar för mycket men omöjlig att motstå. En mytomspunnen motorcykelolycka satte punkt för kapitlet och Bob blev hemmapappa i Woodstock istället. Nästa turné skulle dröja åtta år.

New Morning (1970)

Kanske hans mest avslappnade skiva och den bästa från hans lyckligt-gift-hemmapappa-period (68-74). Perfekt en söndag när ledigheten är vald och inte påtvingad. Många andra skulle välja John Wesley Harding från -68 istället, men här finns en charmig värme jag inte kan motstå.

Blood On The Tracks (1975)

Alla utom Bob själv (där är vi igen) är ense om att detta är hans skilsmässoskiva. Dessa enkla trubadurvisor är bittra, sökande och längtande. En bra skiva att börja med om man tror att man egentligen inte gillar Bob. Halva skivan finns utgiven i ursprungligen bortvalda versioner ( på Biograph och The Bootleg Series 1-3) som förstås är ännu bättre.

Oh Mercy (1989)

Hans bästa åttiotalare, men det säger inte mycket. En av hans bästa någonsin är ett mer rättvist betyg. Snygg produktion som åldrats fläckfritt (se inspelningsåret) och fokuserade låtar - samtliga under fem minuter, de flesta runt tre-fyra.

Time Out Of Mind (1997)

Hans första album med eget material på sju år. Han var uträknad, hade inget skivkontrakt och hans två senaste skivor med nytt material hade bestått av gamla folkvisor som passerat ganska obemärkt. Det här är min favorit-Dylan. Drömska arrangemang och texter som stått även utan musik. Dylan är en gammal man som sitter mitt ute i skogen och berättar om sitt liv. Operation Åldras Med Värdighet inleds här och pågår än.

The Bootleg Series Vol 4, Live 1966: The "Royal Albert Hall" Concert (1998)

CD ett ensam med gitarr, CD två tillsammans med The Hawks som senare skulle bli The Band. Han är förmodligen hög som en giraff, men också fokuserad som en katt spanandes på bytet. Egentligen inspelad i Manchesters Free Trade Hall, men länge bootleggad med den officiella platsangivelsen. Därav titelns "". Också känd för Judas-häcklaren. Dylan hade vänt folkpuritanerna ryggen och bestämt sig för att bli rockstjärna, komplett med färgglad skjorta, solglasögon och elgitarr. Inte omtyckt av alla.

Modern Times (2006)

Svängigt avslappnad på ett sätt som han sällat varit. Han har hatten på svaj och ett snett leende. Allt är på väg käpprätt men vi kan väl dansa under tiden? Lite rock´n´roll, lite ballader och en mästare i högform. Gillar du denna är Love And Theft (2001) också att rekommendera.

Dagens låt är The Levee´s Gonna Break av Bob Dylan.

Läs mer om The Bootleg Series Vol 8: Tell Tale Signs.

Etiketter:

6 kommentarer:

Anonymous greven sa...

Dylan är kung. Har du lyssnat något på Eva Cassidy? Hon gör en snygg version av "Fields of Gold" som finns på Youtube. På svenska håller jag numera av Sofia Karlsson. Jag börjar nog bli kvinnointresserad tror jag såhär på medelålderns höst...

10:23 em  
Anonymous greven sa...

Sen man även se sköna filmen "Into the wild" och därefter lyssna mer på soundtracket av Eddie Vedder. Både skön simplicitet och goa texter om man är lite smygkommunist som jag.

Sen kan man lyssna på "Songbird" av Eva Cassidy också. Vacker-som-fan röst.

Nu ska jag sluta lägga min värdefulla tid på att kommentera din onödiga blogg.

10:27 em  
Blogger Ola Claesson sa...

Jag har hör Eva Cassidy. Hon är bra, men kanske inte SÅ bra.

Into The Wild var väldigt bra, men jag har problem med Vedders sång. Bräkeli-bräk. Å andra sidan bräker han inte lika mycket på soundtracket som i Pearl Jam.

Däremot är jag betydligt mer smygfascist än smygkommunist. :)

Du är alltid välkommen till min onödiga blogg.

11:22 em  
Blogger Thomas O. sa...

Ett mycket gott urval! Jag skulle vilja lägga till "Bootleg series vol. 1-3". Det var en box med fem vinylplattor - en box värd att skaffa om så bara för andra sidan på sista LP:n. Helt outstanding.

11:02 fm  
Blogger Ola Claesson sa...

Tack! Ganska omedelbart efter publicerandet inspg jag att de nog skulle behövas en del två så småningom och ditt förslag ligger onekligen bra till. Några fler förslag till en påbyggnadskurs?

(Jag har förresten CD-varianten med tre skivor.)

7:07 em  
Blogger Thomas O. sa...

"John Wesley Harding" och "Desire"

7:07 em  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida