Arctic Monkeys är nötknäckande bra

Om man googlar på Arctic Monkeys får man 7 440 000 träffar. Det är bra för ett band som bara gjort två skivor. Ännu bättre blir det om man väger in att rimligtvis nästan samtliga dessa inlägg faktiskt handlar om deras musik. Skvallervinklarna är sällsynta i samband med det här bandet.

Jag var trött på Arctic Monkeys redan innan jag hört dem. Få band har hypats, prisats, dyrkats och omskrivits mer under de senaste åren. Arctic Monkeys lägger upp hela sin debutskiva för gratis nerladdning. Vem ska nu köpa den, undrade skivbolaget. Strax efter ger Arctic Monkeys ut den bäst säljande engelska debutskivan någonsin. De vinner nästan alla priser som finns - bland dessa the Mercury Prize som är ett av de mest ansedda.

Sedan, förra sommaren, hörde jag en låt på radion som hette Fake Tales Of San Francisco och blev golvad. Sedan hörde jag en låt som hette Mardy Bum och blev golvad. Sedan hörde jag en låt som hette I Bet You Look Good On The Dance Floor och blev golvad. Arctic Monkeys, Arctic Monkeys och - wait for it - Arctic Monkeys. Samtliga låtar hämtade från bandets debutalbum Whatever People Say I Am, That´s What I´m Not. Första gången jag hörde den skivan kändes hälften av låtarna som klassiker. Det är väldigt sällan en gammal luttrad popstofil som jag känner så och jag trodde kanske att jag hade fel. Jag lyssnade på skivan senast igår och kände likadant. Sexton månader efter debuten (april förra året) släppte de sin andra skiva Favourite Worst Nightmares. Den mottogs med lovord överallt. Jag har inte vågat lyssna på den än. Lägg till detta det ca tjugotal-låtar som bara finns på singlar och någon av deras EP:s. Det är en välljudande explosion.

Alex Turner, 22 år, är bandets huvudsakliga låtskrivare. Han verkar i nedstigande led från namn som Pete Townshend (The Who), Joe Strummer (The Clash) och Jarvis Cocker (Pulp). Frågan är dessutom om han inte har lika mycket talang. Rent musikaliskt påminner musiken om The Whos och The Clashs tidiga alster. Cocker la jag till för att inte hoppa över en generation och för förmågan att kunna analysera sin egen tid. Det är en ovanlig förmåga - det är svårt att se något utifrån när man befinner sig mitt i det. Men Turner kan. Han och Cocker kommer dessutom från samma stad - Sheffield - men Turner sjunger med ännu bredare dialekt än Cocker.

Bandet ska också ha all heder för att de verkligen vågar göra pop. Låtarna är korta. Första skivan är 13 låtar på 41 minuter, andra är 14 på 37,5. Korta gitarrsolon, ibland frenetiskt tempo och solklara melodier. Inget dökött. Man skulle kunna referera till sextiotalet, men jag försöker låta bli - och jag har redan nämnt The Who. Det får räcka.

Det finns få nya band som ska bli lika kul att följa. Turner är just nu också aktuell med ett annat projekt som går under namnet The Last Shadow Puppets. Det lilla jag hört är väldigt bra och låter annorlunda än The Arctic Monkeys (tänk The Walker Brothers, sextiotalsband med förkärlek för dramatiska ballader där Scott Walker ingick, samma Walker som 2002 producerade Pulps svanesång We Love Life, se där vad jag kan). Det kan bli läge att återkomma.

There's only music, so that there's new ringtones

Så sjunger Turner i dagens låt. Men både du, jag och aporna förtjänar bättre.

Dagens låt är A Certain Romance av The Arctic Monkeys.