The Wire tackar för sig

På fredag - jag sa på fredag - börjar sista - jag sa sista - säsongen av The Wire - jag sa The Wire - på SVT. Alltså. På fredag börjar den sista säsongen av The Wire på SVT. Det var det jag sa. Det är något att se fram mot, även om jag inte gillar den där detaljen med den sista säsongen.

Varför gillar jag The Wire så mycket? För att karaktärena för länge sedan slutat vara karaktärer och blivit människor, för att dialogen och intrigerna är lite smartare än vad den egentligen skulle behöva vara, för att karaktärerna känns mer nyanserade och mångfacetterade än många av de människor jag känner på riktigt. För att serien säger något om samhället (det är långt ifrån de mysiga trivselmord som sker varje vecka på den mysiga engelska landsbygden för att sedan lösas av en mysig gammal tant). The Wire har kort sagt skämt bort mig.

The Wire känns på riktigt. Det finns poliser som inte är smarta, som jag misstänker att det gör i verkligheten och det finns kriminella som är smarta, som jag också misstänker att det gör i verkligheten.

Skaparen Simon Burns inställning är fuck the average viewer och detta har omöjliggjort några större tittarframgångar, för de möjliggörs bara om man riktar sig mot just den genomsnittliga tittaren, men samma inställning har å andra sidan gjort serien till en banbrytande skapelse och en oundviklig favorit bland oss som gärna vill känna oss lite smartare än den genomsnittliga Morden I Midsommer-publiken. Och vem vill inte det?

Om inte detta vore nog gör Homicide-favoriten Clark Johnson comeback framför kameran. Han trivs numera annars bättre bakom. Det ska bli mysigt att se honom igen.

På fredag, alltså. Sisten som bänkar sig är vegetarian.