Lördag med Dr Leif

Vad gör man en helt vanlig lördag i maj när solen nästan skiner? Man går på stan med Dr Leif.

Där bjöds man på musik - bl a var Lasse Lindh på plats och spelade lättnynnad trallpop. Dessutom var det loppmarknad. Den gode doktorn hittade en Backyard Babies-singel som Jalle Lorentsson spelade munspel på. Men jag gjorde faktiskt ett ännu större fynd. Sjöwall/Wahlöös Det Slutna Rummet som jag letat efter i rätt upplaga i x-antal år (rätt upplaga är alltså den som jag har de andra böckerna i) och tre Ed McBain som jag inte hade på min lista. Sånt kan göra en eftermiddag helt på egen hand.

(Det finns faktiskt en lista. Har man ca fyrtio böcker av samma författare är det ganska snårigt att minnas vilka titlar som saknas och vilka som inte gör det.)

Dessa fyra böcker kostade dessutom bara tio kronor. Lägg till detta att jag senare fyndade Osslers Desorienterad för fyrtio kronor. Lägg till detta att Dr Leif bjöd på glass och att vi satt i solen och diskuterade Älmebody/Linneryds chanser att slå Öster nästa år (något jag och morfar skämtade om i några år när Öster låg i allsvenskan och Älmebody/Linneryd i fyran, nu ligger Öster sist i ettan och Älmebody/Linneryd i mitten av tvåan).

Doktorn bjöd även på en liten improviserad föreläsning om Downliners Sect som jag fick en skiva med. En överrasknings-bonus-CD-R visade sig innehålla Leonard Cohens tredje skiva Songs Of Love And Hate som ett tiotal lyssningar senare är riktigt jäkla bra. Vill man avnjuta hans texter - och det vill man - kan man göra det här.

Och allt detta nästan helt utan regn.

Däremot tror jag att Öster skulle vara relativt chanslösa. Vänta bara.

Dagens låt är Last Year´s Man av Leonard Cohen.

Smickrande mobbning

Var ute i lördags och drack lättöl med Aikido-Daniel och Hästsvans-Lunken. Av någon anledning fick jag maffianamnet Pretty Boy Claesson (förra helgen var mitt indiannamn Skrattar För Tidigt). Det är förstås hedrande att vara en Pretty Boy. Så långt allt väl. Sedan övergick detta i en irländsk folkvisa som handlar om mina öden. Den höll på i tre timmar och slutade med att jag sålde mig till en grupp män för den rimliga summan av två potatis. Men ändå. Man blir smickrad - och melodin var riktigt bra.

Fikade i går med Skägg-Nicklas och Ful-Tommy. Av någon anledning har de startat en popkulturell sida som heter Ola Får Inte Vara Med (om de tror att jag ska länka till deras utfrysning tror de fel). Skägg-Nicklas skriver om Bad Religion och Ful-Tommy skriver om Motörhead (om jag fick vara med skulle jag skriva om Beatles). Men ändå. Man blir smickrad.

Smicker kan behövas ibland. Just nu är ett sånt ibland.

Nu ska jag fortsätta med Antony Beevors intressanta Stalingrad.

Dagens låt är En Man För Varje Öppet Hak av Nisse Hellberg.

Det är detaljerna som avgör

Skillnaden melllan en väldigt bra serie och en briljant serie ligger inte i handling eller skådespeleri. Skillnaden mellan en väldigt bra serie och en briljant serie ligger i detaljer. Som när Chris i Sopranos svarade med ett Springsteen-citat när Tony frågade varför han kom sent till ett möte (the highway is jammed with broken heroes on a last chance power drive).

Dr Wilson i House är kanske inte tv-historiens viktigaste karaktär, men han har i alla fall bra smak. Och det är förstås trevlig att House har i alla fall en vän.

På väggen i Wilsons kontor hänger nämligen affischen till världens bästa film Vertigo (förlåt Fletch). Snygg är den också. Faktiskt nästan lika snygg som ett Springsteen-citat.

Synd att Nicklas slutat titta.

29 år med, sex månader utan

Det slog mig för några dagar sedan att det har gått sex månader sedan morfar gick bort. Ett tag trodde jag att jag hade lagt det bakom mig, men jag hade fel. Just nu känns det som jag saknar honom mer än någonsin. Jag saknar hans dåliga skämt, hans skratt, hans omtanke och hans godhet.

I söndags läste jag Mitch Alboms Tisdagarna Med Morrie. Den börjar med att Mitch på sin examensdag lovar sin lärare Morrie att de ska hålla kontakten. Det gör de naturligtvis inte. Några år senare ser Mitch sin gamle professor på tv. Han är sjuk i ALS och har kort tid kvar. Mitch tar kontakt och berättelsen som följer, med deras möten - varje tisdag - är en historia jag önskar alla fick läsa. Det är, ännu mer, en historia jag önskar alla fick uppleva. Och jag kunde inte låta bli att tänka på morfar. Morrie påminde mycket om morfar. De verkar bägge alltid ha haft nära till skratt och naturlig vishet.

Morrie säger i boken en relation upphör inte bara för att någon dör. Så har det känts flera gånger under det senaste halvåret.

I slutet av boken ber Morrie sin elev att besöka hans grav och prata med honom. Jag lovar att lyssna. Jag har faktiskt bara besökt morfars grav en gång. Min morbror har sitt namn på samma sten och det är jobbigt att se de två personerna som påverkar en mest - en med sin frånvaro, en med sin närvaro - ligga begravda på samma plats.

Våra relationer pågår fortfarande.

En av de viktigaste sakerna morfar lärde mig var att kunna skratta åt mig själv. Det hoppas jag att jag kan. Morfars skratt var alltid det som hördes mest på alla familjemiddagar.

Men ibland måste man gråta också. Det tror jag han håller med om. Jag får väl fråga.

Dagens låt är Wish You Were Here av Pink Floyd.

En helt vanlig trädgård i Dänningelanda

Jag skulle på "husfest" hos Aikido-Manne och Aikido-Jennie i lördags. Så stod det i alla fall på inbjudan. Vi - Aikido-Lisa, Aikido-Daniel och Aikido-jag - deltog tillsammans med de andra gästerna i en tipsrunda medans värdarna förberedde maten. När vi kom tillbaka till huset efter att ha svarat på frågorna står det en präst på trappan. Vad nu då?

Det slår mig att sista frågan löd "Var ska Manne och Jennie gifta sig?" och att ett av alternativen var "I sin trädgård" (just den frågan svarade jag tom rätt på). Det är mao vad kvällstidningarna skulle kalla för en Bröllops-kupp.

Plötsligt är jag alltså med om mitt livs första bröllopet. Det var en häftig upplevelse. Efteråt var det ett och annat förvånat grattis som hördes, ett och annat chockat grattis från de närmaste släktingarna och en hel del klumpar i halsen (jag hade lovat mig själv att inte gråta den gången jag gick på bröllop för första gången, men jag ursäktar mig med att jag faktiskt inte var uppvärmd).

Sen åt vi väldigt god mat i tre timmar innan vi rullade hemåt. Jag hoppas brudparet tyckte det var en bra förstakväll på början av det nya livet.

Och någon gång hoppas jag att någon vill hjälpa mig hämnas på brudparet. Då är ni välkomna.

Där och då ska jag spela dagens låt som är (Your Love Keeps Lifting Me) Higher & Higher av Jackie Wilson.

Veckans TV-kväll

Just när jag tagit mitt förnuft till fånga och insett att jag borde läsa något av Bodil Malmsten är SVT vänliga nog att visa en intervju med henne. Det kallar jag public service. På onsdag är det Babel Special vid 20:30. Kanske kan jag samtidigt fundera på vilken av hennes böcker jag ska börja med.

Bara en timme senare är det dessutom säsongspremiär för Extras. Säsong ett var väldigt bra och jag kan inte tänka mig - eller vill i varje fall inte tänka mig - att säsong två är annat än lika lysande. David Bowie är med i ett avsnitt. Alltså är det en bra serie. Stephen Merchant och Ricky Gervais har mitt fulla förtroende. Klippet jag såg igår med han-som-spelar-Harry-Potter (tror jag det var) var så underbart brittiskt att jag nästan satte kaffet i halsen. Mer sånt.

Nu ska jag sätta mig ner, blunda och låtsas att jag inte alls är i Olofström.

Dagens låt är A Little Bit Of Love av Andreas Johnson.

Relativt internt

För övrigt noterar jag glatt att det i dag är No Pants Day och därför är dessa rader skrivna utan byxor. Till de konservativa läsare som ännu inte firar No Pants Day vill jag ta tillfället i akt att be så hemskt mycket om ursäkt för att jag inte berättade det redan i början av krönikan, men jag var lite orolig att ni inte skulle läsa ända hit om ni visste att jag inte har några byxor på mig.

Så skriver Andres Lokko i dagens Svenskan. Betyder det här att middagen är inställd?

Vi kanske får inför No Left Sideburn Day istället?

Dagens låt är You´re Love Is Not Enough av The Manic Street Preachers feat. Nina Persson.

Kär i Plura och hans flätor

Dr Leif har pratat sig varm om henne, Mats Olsson har skrivit sig varm om henne och nu sjunger Plura sig varm om henne. Det är hög tid att läsa något av Bodil Malmsten.

Återkommer förresten med en sammanfattning om Eldkvarns erövring av Palladium på Valborg så snart jag hinner. Jag misstänkte att det skulle bli en bra kväll, men så sjuhillvättessnorbra? Inte en chans. Ännu konstigare är att Tommy håller med.

Helgen var väldigt bra även i övrigt. Såg den långa versionen av Kurosawas enorma De Sju Samurajerna (tre och tjugo, men kändes inte som mer än tre och tio) , läste Graham Chapmans självbiografi, promenerade, fikade, umgicks, dansade, sjöng, grät, skrattade och satte en Snickers i halsen.

Tårarna var förresten glädjetårar och infann sig under Fulla För Kärlekens Skull - tredje låten, första klass - som är årets låttitel så här långt.

Dagens låt är Blues För Bodil Malmsten av Eldkvarn.

Egentligen skulle Fulla För Kärlekens Skull varit dagens låt, men jag ville återknyta till inledningen på ett snyggt sätt. Egentligen borde nog Jag Jagar Ditt Hjärta vara dagens låt för den är ännu bättre. Eller kanske En Ledig Man. Enklast är det nog om man lite till mans - och kvinns - lyssnar på hela albumet Svart Blogg. Då får man dessutom veta vad som rimmar på "natt"