Pigerna på DRK2

Den mer eller mindre ständiga ettan på min guilty pleasure-lista (ledtråd ett: Hej hej!, ledtråd två: Na-na-na-na-na, ledtråd tre: Doobie-doobie-dum-doh) svarar på några frågor i danska tidningen Ektrabladet. När han blir tillfrågad om varför han inte svarade på ett fanbrev som skickades för tolv år sedan svarar han "du skickade väl inte med ett frankerat svarskuvert". Torben kunde inte nås för en kommentar.

Sedan vill jag nämna att vi som tycker om när t ex Stefan Wermelin pratar i Musikbyrån en fredagskväll i oktober om hur SVT:s musikbevakning har utvecklats under årens gång bör titta på just Musikbyrån just en fredagskväll just i oktober. Varför inte 21:30 och varför inte på SVT2 och varför inte just ikväll?

Dagens låt är Please Mr Postman av The Marvelettes.

Jag stavar till Stenmark och blir portförbjuden

Titta vad jag snubblade över!

Dagens låt är Hoodie av Lady Sovereign.

Tacksamhetsskuld

Musikbyrån firade tio-års jubileum med en riktig maratonsändning i fredags kväll/lördags morse. Det var mycket bra musik som passerade revy. För tio år sedan var jag 18 år och visste ingenting. Nu är jag 28 år och vet ingenting. Vilken resa.

Det klippet som berörde mig mest var när Elliott Smith, ensam i en soffa med sin gitarr, klädd i skitiga jeans och t-shirt, blygt tittandes ner i marken, framförde Waltz #2. Det var den första låten jag hörde med honom. Minns att jag lagade mat och att - ursäkta, men - tiden stannade faktiskt. Det var 1998 och albumet XO var mitt regelbundna sällskap under en lång period.

2003 begick Smith självmord, 34 år gammal. Det är synd att det så ofta är de människor med mest skönhet inom sig som inte tycker de förtjänar att leva. Elliott Smith förtjänar att bli ihågkommen som mer än stereotypen om den ensamma mannen med gitarr och krossat hjärta som dog ung. Glöm inte att det är musiken som är det viktigaste. Inte myten.

I helgen har jag i alla fall - återigen - haft hans refräng i huvudet.

I´m never gonna know you now
But I´m gonna love you anyhow

Dagens låt är Waltz #2 av Elliott Smith.

En promenad med Ron Sexsmith

Melodier. Så enkelt kan man nog sammanfatta Ron Sexsmiths storhet. Melodier så fint utmejslade att det inte går att skydda sig mot dem. Melodier så enkla att Cole Porter och Paul McCartney ibland framstår som elefanter i en porslinsaffär. Till detta får man små vackra berättelser om förlorad kärlek, avståndsförälsker och drömmar om något vackrare. Sexsmith har egentligen aldrig gjort något annat än just detta. När han försökte utveckla sig på albumet Blue Boy blev resultatet sådär. På samma sätt som jag skulle bli besviken på Radiohead om deras nästa album inte lät helt olikt allt annat de gjort tidigare skulle jag bli besviken om nästa Ron Sexsmith inte lät som allt annat av Ron Sexsmith.

Jag upptäckte hans musik 1999 när jag jobbade i skivaffören Z i Växjö. Hans tredje skiva Whereabouts hade precis släppts och ett flertal skribenter jag litade på gjorde vågen med fuktiga ögon. När någon på Z - som uppenbarligen inte kände mig särskilt väl - sa om det är någon skiva du vill låna hem och lyssna på får du gärna göra det. Det var så jag upptäckte bl a Emmylou Harris, Tom Waits och Ron Sexsmith.

Att efter många om och men lyssna på Ron Sexsmiths senaste album Time Being, släppt i maj, är som att träffa en gammal vän jag inte sett på länge. Vi gick inte ut och festade, blev inte fulla, skrek inte på vakterna. Vi satte oss bara ner med varsin kopp te och sedan tog vi en promenad och pratade om vad som har hänt i våra liv. Ibland betyder sånt mer än man vill erkänna.

Även om jag vill att Ron ska fortsätta ge oss melodier med lagom sorgliga texter om vardagen hoppas jag att han är lycklig i Kanada. Jag hoppas att han får läsa sina böcker och umgås med sina barn. Kanske är det där melodierna föds. Vill han ta en fika kan han slå en signal.

Dagens låt är In A Flash av Ron Sexsmith.

(Eventuellt) fyra nyanser av sanning

Jag har en känsla av att Peter Englund inte är riktigt politiskt korrekt på sin sida idag när han konstaterar följande:

Nu är det 11 Oktober, 2006. Den här dagen år 1967 dödas Ernesto 'Che' Guevara. Hans feltänkta och fåfänga försök att starta revolution i Bolivia är därmed till ände.

Å andra sidan: vilken status hade Che Guevara haft idag om det inte varit för den bilden? Och vet alla ungdomar med den bilden på sin tröja vad han egentligen stod för eller har han bara blivit ett vänsteralternativ till Levis-tröjor för folk som menar att "man måste våga vara sig själv"?

Dagens låt är En Apa Som Liknar Dig av Olle Ljungström.

Bra vibrationer

Idag är det på öret 40 år sedan The Beach Boys gav ut sin fina truddelutt Good Vibrations. Låten höjde ribban för popmusiken som konst och inspelningsbudgeten som en börda för skivbolaget. Den höjde ribban så högt att skivan som skulle följa, SMiLE, tog 37 år att göra klar. Den drev en man - Brian Douglas Wilson - till att flytta in i en garderob, äta en flodhäst om dagen i tio år och odla skägg. Och, värst av allt, han lät Mike Love sätta sig i producentstolen. Det om något är ett tecken på att Brian gav upp. Det fanns helt enkelt ingenstans att ta vägen.

Good Vibrations blev etta på alla listor som fanns och är än idag ett av pophistoriens främsta verk. Brian kanske har gjort bättre, knäppare, vackrare och mer personliga låtar efter Good Vibrations, men han har inte lyckats förpacka det udda lika omöjligt lättillgängligt sedan den 10 oktober 1966. Men det vet jag inte om någon annan gjort heller.

Dagens låt är Good Vibrations av The Beach Boys.

Har du en vattenbuffel?

Det var skivmarknad i Växjö i lördags. Det var tonåringar med svart hår och såhärtajtakläder och det var äldre tunnhåriga herrar som dreglade över Dylan-bootlegs. Det var Mats med en Vikingarna-singel för 800:-. Och så var det jag. Inte längre tonåring, men heller inte tunnhårig (än). Där gick vi runt och suktade. Själv fick jag lite gåshud över att hitta SMiLE på vinyl i det tänkta originalomslaget. När jag upphetsat fick ur mig ett KOLLA! med lätt sprucken röst konstaterade sällskapet "och?". Alla hade den utom jag. Eftersom den kostade 300:- har jag inte den nu heller. Men jag har i alla fall läst baksidestexten.

Även om jag egentligen inte har några pengar var jag tvungen att köpa något. Jag hittade The Rutles Archaeology för 25:-. Där var mina pengar slut. Sedan hittade jag en samling med sextiotals-skramlarna The Pretty Things. Men den måste du köpa, sa Leif. Då har jag inte råd med fika, sa jag. Köper du den skivan bjuder jag på fikan, sa Leif. Jag köpte skivan (25:- även den). Sedan hittade jag Mink DeVilles Le Chat Bleu på vinyl. Mina pengar var fortfarande slut. Men både Lennart Persson och Mats Olsson har utpekat just den skivan till en av sina favoriter. Och den innehåller Just To Walk That Little Girl Home som är en av mina favoritlåtar. Men den måste du ha, sa Lasse. Efter att ha blivit bjuden på två skivor på fem minuter började jag bli lite röd om kinderna (och jag vågade inte nämna SMiLE). Jag har inte lyssnat på Le Chat Bleu än, men när jag får jobb måste jag investera i en vinylspelare. Särskilt med tanke på att jag kontinuerligt köper vinylskivor. Jag vet inte nödvändigtvis varför, men så är det i alla fall.

Tack till Leif och Lasse, grattis till John och hej till alla andra.

Dagens låt är Photograph av Ringo Starr.

Två ATliens i en laxask

OutKast är förmodligen ett av de senaste tio årens mest inflytelserika band, oavsett vad man tycker om senaste albumet Wildwood. Där många andra hiphopare (90%) bara vill skryta om sina bilar, smycken, brudar och förmåga att röka brajja har OutKast alltid varit lite smartare och mer pålästa. De kan faktiskt vara den enda blandningen av Prince, Parliament, Marvin Gaye, John Coltrane, James Brown och Beatles man behöver. Deras musik har nu tagit dem så långt att de ha fått träffa självaste Mats Nileskär - han är som ni förstås vet den coolaste katten på SR efter Stefan Wermelin. På söndag 22:10 bjuder alltså P3 på OutKast-special. Det tänker jag inte missa. Shake it like a polaroid pic-tcha!

Dagens låt är Dead Meat av Sean Lennon.

Jag tror detta är ännu ett inlägg där Motown-boxen inte nämns

Efter några jobbiga veckor känns det som om jag har börjat landa igen. Förhoppningsvis på fötterna. Morfar har fått åka hem från sjukhuset och personalen på hemmet där han bor säger att han har blivit piggare under veckan. De av er som känner mig lite halvt kanske undrar varför en gammal morfar är så viktig? Frånvarande "pappa" (har inte träffats på 20 år), låtsaspappa som jag aldrig har kunnat prata med... Vad gör man? Lägg till detta en i barndomen avgudad morbror som dog plötsligt när han var bara några månader äldre än vad jag är nu.

Jag har under de senaste åren - när jag ibland rent av börjat känna mig som vuxen - verkligen insett hur mycket morfar har format mig, både moraliskt och filosofiskt. Jag kan ibland reagera på ett visst sätt i en viss situation, tänka att "så här skulle inte mamma reagera" innan jag inser att jag står där och gör en morfar. Men nu kan jag inte påstå annat än att mamma och jag står varandra nära - även om hon är som George Costanzas mamma och pappa i samma person. Hon har alltid varit ensam förälder och jag är enda barnet. Jag är medveten om att min låtsaspappa alltid har funnits där, rent fysiskt, men vi har aldrig kunnat prata om något viktigt. Tur att jag har en bil som krånglar ibland. Då kan jag säga "bilen krånglar" och han kan svara "okej" och sen fixar han det. Han tillhör det traditionella manliga släktet, antar jag. Slut på självömkan.

Sedan senast har jag haft en trevlig utekväll med bl a Daniel (samma länk som förra gången? samma länk som varje gång!). Den följdes av en något mindre trevlig morgon, men det var det värt. Har även blivit medtvingad på Aikido. Det var intressant och jag är minst sagt nyfiken på att fortsätta. Insåg tyvärr att jag är vig som ett kylskåp, och inget sånt där litet praktiskt kylskåp som man har i husvagnen, utan ett sånt där praktfettokylskåp med frys, ismaskin och inbyggd pool. Har haft svår träningsverk i låren sedan söndags, hoppas det går över innan nästa gång. Och ja, jag trodde jag hade strechat tillräckligt. Vi är söta i den åldern.

En annan bekant var förresten vänlig nog att påpeka att hans stora hjälte Steven Seagal tränar just Aikido. Men jag vill fortsätta ändå. Undrar om Woody Allen sysslar med någon kampsport? Nu vill jag förstås inte påstå att Woodys filmer påverkar mig mer än Stevens. Det vore rent befängt.

Och ikväll är det House igen.

Dagens låt är Hound Dog av Big Mama Thornton.

PS. Det finns förresten en ganska söt historia om Hound Dog-kompositörerna Leiber & Stoller. När de hörde att låten låg etta på listan lär de ha blivit förvånande och utbytte replikskiftet:

- Number one? Big Mama?
- No. With Elvis, something.
- Who?

Jag vet inte om historien är sann, men man kan hoppas. DS.